Trötthet versus trots

Jag lovar att jag inte har glömt er. Jag har fem inlägg i arkivet som är fem före färdiga men som jag bara inte orkat sätta någon slutkläm på. Dessvärre är flera av dem inte ett dugg aktuella längre så får se om något någonsin kommer publiceras. Förresten är ett av dem en sketen kopia av detta, där jag förklarar och ber om ursäkt, men ironiskt nog fick inte heller det inlägget se dagsljus. Anledningen är att jag är trött. Varje dag. Alltid finns det mera att göra i hemmet och oftast finns det bättre sätt att hantera Veras trots, och alltid försöker jag göra allt, tills energin för dagen tar slut för tidigt och en skugga av mig lämnar kvar att knyta ihop dagen. Jag vet inte ens vad jag ska skylla på. Uppenbarligen har Vera alltid varit ett krävande barn, och en krävande bebis, och jag har alltid gett henne hundra. Aldrig släppt henne med blicken och inte ens haft samvete att ha henne i sittern medan jag lagade mat då hon var liten. Alltid har det också varit jag som har gällt, att leka med, byta blöja på, mata och klä på henne. Men inget dåligt har kommit från det, och min energi har alltid räckt till, om än precis ibland. Det är väl hennes trots på det som har blivit för mycket. Jag vill påpeka att jag har läst på om trots och fattar att Vera är precis som hon ska vara och hon gör vad hon kan, och jag hade en plan för hur jag skulle hantera det. Och jag är just en sån som hålls rationell och lugn, och hanterar skrik på ett närmast diplomatiskt sätt.  Jag fattar bara inte varför jag inte är så då. Mitt tålamod är också det en skugga av mitt tålamod. Det blir så mycket gnäll och skrik, och det är ofta för att hon inte har språket att kommunicera vad som är fel (hallå, trotset borde ju komma ett år senare då barn har bättre språk!? Produktionsfel!?), och då jag orkar så hjälper det att prata och reda ut vad som är fel, men efter ett tag kommer gnället med en följeslagare allmänt känd som huvudvärk, och efter det krackelerar allt och jag orkar inte längre överrösta och försöka resonera så det blir mer tvära kast. Igår om kvällen bara tappade jag kraft i armarna och händerna blev skakiga. Av typ stress. Det är just när det uttrycker sig fysiskt som jag börjar lyssna.  Baah, jag vill bara ha mer tålamod så jag skulle kunna hantera allt bättre.  Från en dag som började så bra, men... Tja.