Tystnaden och den ändlösa sorgen

Jag hörs inte så mycket för tillfället, men vi knogar på här hemma mest. Vardagsrumsrenoveringen tog upp i princip hela förra veckan, och nu tar jag alla ursäkter jag får att sitta i soffan och bara ta in lugnet. Jag har studerat lite, och börjat på med en annan grej också, men de flesta dagarna av veckan nöter jag av mig.  Några stadsbesök har vi gjort under den senaste tiden, och några små julklappar har vi fått inhandlat, men det mesta har vi ändå kvar. Och på tal om julförberedelser, imorgon är det dags för Veras dagisjulfest. Den första av sitt slag för oss. Det ser jag verkligen fram emot.  Det har blivit en hel del besök till graven. Det är skönt att ha den nära, så får jag cykla dit och andas ut efter en dag då det inte har gått så bra att göra.  Jag saknar William varje dag. Efter en bra dag kommer en dålig, och efter en dålig kommer en bra, men alla dagar saknas han. En månad har gått nu, men jag har börjat inse att faktumet alltid kommer att kvarstå. Inga antal dagar kommer att ändra på det faktum att han inte fick leva med oss.  Och jag pratar bara för min egen del här, det känns viktigt att poängtera. Jag varken vädrar någon annans känslor eller jämför med någon annans sorg. Jag bara kanske pikulite får utlopp för min egen. Och om det är så, bra.  Älskade barn ❤️