Vaihtelu virkistää

Vaihtelu virkistää sägs det ju, och det kunde knappast vara sannare. Jag har alltid försökt tänka på hur lyckligt lottad jag är som får vara hemma med mitt barn, och försökt anstränga mig för att ta vara på och njuta av all tid. Och det har ju gått bra. Men det är på ett helt annat vis jag njuter på mina lediga dagar nu efter att ha börjat jobba. Jag har mer tålamod och ork att sitta på golvet och leka, för en dag snart sitter jag i kassan och har inte ens möjligheten att sitta på golvet och bygga torn som Vera söndrar innan jag ens hinner sätta på taket. Det blir liksom mer verkligt att den här tiden med henne tar slut för snart, så det blir lättare att uppskatta den helt.Det börjar mer och mer gå upp för mig att hon inte är någon bebis längre, även om jag refererar till henne som min lilla beibi ännu. Hon har alltid haft stark personlighet och vilja och varit temperamentsfull (mamma påstår alltid att det kommer från mig, hrrm), men det blir ju bara värre (bättre? Mer?). Nu har hon blivit barnet som sätter sig ner och skriker i affären om hon inte får äta blandgodis ur lådorna eller tugga på en oskalad mandarin. Oftast brukar jag låta henne hållas i affärer, så hon får springa och ropa och hälsa på alla och plocka ut varor som sedan jag plockar upp, för det är ju hennes favoritsak i världen att göra, men i vissa fall måste man bara säga till. Typ strax innan hon kvävs på socker. Hon och andra ettåriga barn skiljer sig så mycket från varann nu, och det vet jag inte när har hänt. Vi har visserligen inte haft någon träff föräldragrupppen på flera veckor, men senast så var barnen ändå ganska långt av samma virke. Kanske det är omkring nu som de på riktigt börjar utveckla egna personligheter. Det är fint att se i varje fall, hur de utvecklas i den här åldern. Jag ska uppdatera bloggen lite mer (och lite mindre flummigt) den här veckan har jag tänkt. Det känns som att mycket har hänt, trots att det förmodligen inte är något värt att skriva om. Vi får se vad det blir.