Det ni normala inte märker av.

Jag vet att ni neurotypiska också har det svårt här i livet, för ni är väldigt bra på att berätta det när jag förklarar min problematik. Att det minsann är jobbigt för er också. Och självklart, det är jobbigt för er att åka kollektivtrafik i rusningstrafik men visst kan ni ändå jobba när ni gjort det? När jag åkt tunnelbana i rusningstrafik så är mitt energiförråd för dagen tömt. Helt tomt. Så om jag måste åka t-bana på morgonen så går resten av dagen på energi från morgondagen. Samma sak händer om jag ska gå på en föreläsning eftersom salen är fylld av sinnesintryck. Det är lukter, ljud och synintryck och stolen är oskön och strumporna kanske sitter snett, samtidigt som jag ska komma ihåg att lyssna på föreläsaren och bearbeta den informationen. 3h föreläsning och dagens energi ligger på minus. Har jag dessutom åkt tunnelbana dit kan ni ju bara tänka er hur mycket minus energin är på. Men självklart, det är jobbigt med föreläsningar för dig också.  Många i min klass klagar på att det är jobbigt att byta kursgrupper varje termin och grupparbetslag lite då och då under terminens gång. Jag förstår dem. Jag sover i princip 3 veckor i sträck efter vi bytt grupper. Och då överdriver jag inte. Jag lyckas givetvis gå på seminarium och föreläsningar men eftersom jag ligger 3 veckor back på energinivån efter ett gruppbyte plus 1 dag per 3h universitetstid, så finns det inte mycket energi över till annat. Typ laga mat, äta mat, duscha eller typ existera. Utan min sambo hade jag inte klarat av mitt liv alls, innan min sambo åt jag bara hämtmat alla måltider.  Ni neurotypiska har en stor fördel här i livet. Ni lever lyckligt ovetandes om hur det känns att påverkas enormt av saker man inte ens borde märka av. Det är det där sakerna som ni nt's inte förstår. Det som ni inte tycker ska kunna hända.  Till exempel att det kan ta mer energi för mig att duscha än att jobba en heldag på förskolan. "Det kan inte stämma, du överdriver ju bara" (och folk säger att personer med npf har svårt med theory of mind?). Men jo, det stämmer mycket väl. Precis som att det kan ta en dags energiförråd att ringa ett samtal eller ta ut soporna.  Sen har vi de snabba förändringarna. Visst, alla tycker nog att det är jobbigt/tråkigt när en kompis ställer in lunchdejten 2h innan ni ska ses. För många med npf så kan det leda till psykbryt. Total meltdown. Då kan allt bara svartna och man vill säga upp livet för alla suger och livet suger och inget funkar som man vill. Har jag själv bestämt den snabba förändringen är det dock inga problem. Det är bara najs och kul och livet äger. Hur mycket jag påverkas av förändring är dock helt och hållet beroende på dagens grundtillstånd. Har jag sovit gott, inte är stressad över vare sig skolarbete, byte av kursgrupper eller hushållssysslor så är förändringar inga problem. Inte ens om de görs i sista sekund. För det är okej, det är sånt som händer och jag kan använda tiden till det där jag velat göra så länge. Om nån av de där faktorerna för bra grundtillstånd inte är där så kaosar jag. Är det riktigt dåligt kan jag få psykbryt av att mitt hår inte ligger som det ska eller för att mobilen ligger på övervåningen och jag är på nedervåningen. Det finns många sånna där saker som ni NT's aldrig kommer förstå er på. Till exempel varför kan jag äta timjan på klyftpotatis men inte i brunsås? Eller varför påverkas jag så mycket av byte av kursgrupper men inte har några problem att hoppa runt som vikarie på 3 olika förskolor? Det är nog till och med saker jag inte riktigt förstår mig på, men som jag accepterat och lärt mig leva efter. Det finns givetvis inga svar på varför vissa saker funkar och inte andra, varför vissa saker tar oproportionerligt med energi och inte andra (förutom typ att det delvis hör ihop med exekutiva funktioner). Det enda man kan göra är att lära sig vad som inte funkar och hur mycket energi olika saker tar. Jag tvivlar på att många NT's planerar dagen utefter energiåtgång och vad mer man måste göra resten av veckan. Till exempel om jag ska åka kollektivtrafik så kan jag inte ringa det viktiga samtalet jag måste ringa, och vice versa. Eller om jag har bytt kursgrupp så kan jag inte testa på nya maträtter på 3 veckor. Eller om jag ska på en spelning på lördagen så gäller det att jag inte har lektioner på måndagen, eftersom jag måste ha tiden till återhämtning.  Jag menar inte att ni NT's inte får tycka att saker är jobbiga. Det är självklart att det är jobbiga för er, eftersom jobbighet är en subjektiv känsla och endast utgår från dig som individ och dina tidigare erfarenheter av vad jobbigt innebär. Men jag skriver det här för att ni ska förstå att det för mig inte bara handlar om att saker är obekväma eller jobbiga, utan att sakerna faktiskt påverkar hela min vardag och kan påverka mig så enormt att jag typ slutar fungera.  Jag har så ofta mött personer som inte förstår hur jag kan funka så bra i en situation men inte en annan, när situationerna (enligt dem) är så lika.  Men se det såhär. Du är antagligen väldigt bra på att samtala på svenska. Du kan alla normer utantill och vet vad som förväntas av dig i alla situationer. Konversationer flyter helt enkelt på utan större ansträngning. Men om du skulle flytta till ett helt annat land med helt annan kultur, då skulle du helt plötsligt inte vara någon expert på att konversera. Antagligen skulle det gå åt väldigt mycket energi till att försöka göra dig förstådd. Men båda situationerna går ut på samma sak - konversation. Så egentligen borde det ju inte vara jobbigare för dig på andra sidan jorden, konversation som konversation väl?För mig är förskolan Sverige och universitetet ligger på andra sidan jorden. Det ena flyter på utan problem och utan större ansträngning medan det andra kräver att jag aktivt arbetar för att kunna konversera.