Farväl

Min mamma kom och hämtade mig idag på jobbet efter jag hade jobbat över. Det syntes att hon hade gråtit, hon berättade att morfar hade blivit mer sjuk, allvarligt sjuk. Han har legat inne på sjukhuset, vårdats för lungfibros. Han hade varit nersövd i sitt hem sen igår kväll. När vi kom hem till mormor och morfar mötes vi av mormor och mina två mostrar, omfamnades av min ena moster och kände genast paniken utbryta i min kropp och tårarna rann ner för kinderna. Jag stod och kollade på han, som mitt ute i tomma intet, hörde röster runt mig men kunde inte koppla ihop vad dom sa. Satte mig ner på en stol framför han med dom andra runt mig, höll hans hand. Efter ca en kvart efter jag anlänt, slutade han andades för sista gången i sitt liv och somnade in.    Jag fick en egen stund med han, igenom all gråt fick jag fram att han var den finaste morfarn i hela världen och så mycket mer. Strök mina tårar på hans kinder, hoppas han kände dom och hur älskad han är. Det kändes skönt att få ta farväl av honom, bara han och jag. När vi hade hjälpts åt att klä på han, var han så otroligt fin. Som en kompis sa, att det låter som det var ur en film och det kändes precis så. Så overkligt och fint på samma gång.   Det brände extra mycket i hjärtat när mormor sa farväl till honom, alla rörande ord. Dom tackade orden efter nästan 60 år tillsammans. Ett helt liv tillsammans.    Tack för allt du har lärt mig morfar. Hoppas du får det bra nu. Kommer aldrig glömma dig, aldrig någonsin. Farväl älskade morfar. Hoppas du kan läsa detta. Love you!