Horisonten

Alla stod under solens strålar, jag stod tätt intill bakom alla andra i den enorma folkmassan.Tiden var någonting jag aldrig kunnat komma underfund med, så klockan på armen var egentligenganska opraktisk, men den satt där endå ifall det skulle ske att en dag att jag skulle pricka rätt ochstämma av tiden i precis rätt ögonblick. Musiken höll mig levande, alla melodier och texter fick mig att se världen på ett annat sätt.Världen blev betydligt vackrare. Jag behöll alla fina minnen i ett fack, i ett speciellt fack som jagendast bevarat för att nå fram till en lång och oändlig horisont.Blommorna över gräsets yta gör alla färger klarare och liknar mer ett konstverk,ett konstverk av ren känsla.I rymden upplever ingen jordens fantastiska grund av alla fina uppbyggnaderav människor som är värda något.