14.5.2000-9.4.2014

Då jag flyttade hemifrån visste jag att en av de tuffaste sakerna skulle komma att bli att lämna min lilla prinsessa. Jag visste inte hur läng hon hade kvar och varje gång jag kom hem kändes det jobbigare och jobbigare att säga adjö för att hoppa tillbaks på tåget. Även om jag visste att jag en dag skulle måsta acceptera att hon inte finns hos oss mera, trodde jag ändå aldrig att det skulle vara så jobbigt som det var.    Det var en onsdagsmorgon. Jag var trött för jag hade varit ute kvällen innan. Jag hörde att jag fick ett sms, men bestämde mig för att fortsätta sova. Men redan 5 minuter senare ringde telefonen. Det var min pappa. Jag hörde genast på hans röst att något var fel. Jag märkte att pappa kämpade med att finna orden. Plötsligt rasade hela min värld. Jag kände hur det stack till i bröstet och sen kom tårarna. Jag kunde inte sluta gråta och jag kände hur jag skrek av hela mitt hjärta. Min mage krampade, jag ville spy och jag ville bara bort. Jag vill hem. Jag ville att någon skulle väcka mig och säga att det var en mardröm. Men det var det inte. Jag har nog aldrig mått så dåligt och fått en sådan chock som jag fick den morgonen.    Min lilla prinsessa hade levt ett lång och lyckligt liv. Hon betydde allt för mig och det kommer hon alltid att göra. Hon var min bästa vän. Nu har det gått tre veckor sedan vår Cia flög till hundhimlen, men det känns rent ut sagt förjävligt.  Även om jag sett hennes grav, tror jag inte att jag förstått att hon verkligen är borta. Jag har nog inte förstått att jag aldrig mer kommer få se henne. Jag kommer aldrig mer få kramas och pussas med henne. Jag kommer aldrig mer få viska i hennes öra: "jag älskar dig":   Jag är för evigt tacksam för åren jag och hela familjen fick uppleva med Cia. Hon var den finaste och vi kommer aldrig att glömma henne. Jag är glad över att jag fick chansen att ta farväl av henne bara tre dagar före hon gick bort. Jag kommer aldrig att glömma den sista dagen jag hade med min prinsessa. Jag kommer aldrig att glömma hur jag sjöng för henne, men främst av allt, kommer jag aldrig glömma de sista sekunderna. Jag la min hand på hennes huvud, kysste henne på nosen och sa: "jag älskar dig"   Cara Clara   14.5.2000-9.4.2014 Vila i frid, min ängel <3