Min första mens

    Tidigt imorse när jag steg upp så insåg jag att jag hade fått min mens. Bara så där. I trosorna. Som vilken tjej som helst. Efter tre år så hade jag äntligen min mens. Ingen konstgjord mens som den som jag fick innan jag blev diagnosticerad med anorexi, utan min egen. Min egen som inte är något annat än ett tecken på att min kropp mår bra. Att min kropp börjar lita på mig och att jag nu har en vikt som jag kan fungera i.  Det känns inte läskigt och det känns inte jobbigt. Bara skönt. För jag är faktiskt en kvinna. Är man nitton år så ska man ha mens. Sen får jag ju stå ut med magont och frusenhet precis som alla andra menstruerande kvinnor. Det kanske inte är så jättekul men det får jag leva med! Bara jag vet att min kropp mår bra.