Min historia
Ja. Mitt bloggande kom inte igång riktigt. Jag har svårare än jag trodde att sätta mig ner och reflektera i skrivna ord kring endometriosen. Men jag vill göra det för att komma ihåg, för ibland när jag är hos läkaren och jag ska berätta hur jag har det står det helt still i huvudet. Så jag tänkte att mitt första riktiga inlägg skulle handla om min sjukdomshistoria. För 14 år sen var jag 12 år gammal, och då fick jag min första mens. Jag tyckte det var jobbigt, allt det här med bindor, smusslande på skolgymnastiken och blod i sängen när man vaknade. Men jag hade ingen aaaaning om hur mycket värre det skulle bli. Mensvärk har jag haft i princip redan från början. Lite molande värk sådär. Men när jag var 13 övergick det i riktiga plågor, det krampade som bara den och jag kände mig kallsvettig och yr när det kom över mig. Det kom liksom i vågor. Jag talade om hur jag mådde för min mamma, men hon förstod aldrig. Hon har aldrig haft mensvärk och tyckte jag var löjlig som ville stanna hemma från skolan eller behövde ligga i badet bara på grund av lite mens. Förutom värken så blödde jag massor. De tre första dagarna har alltid varit en plåga på alla sätt och vis. I skolan var jag orolig att blöda igenom hela tiden, och det hände ett antal gånger med. När jag var 14 fick jag äntligen börja använda Ipren mot smärtan. Och det hjälpte helt okej, det blev lättare att vara i skolan och ha mens. Jag brukar säga att jag har blivit immun mot Ipren, för efter cirka 2 år så hjälpte det inte ett dugg! Jag blev riktigt rädd för jag kände inte till några tabletter så jag trodde att det i princip var kört. Mamma tog med mig till ungdomsmottagningen och jag fick berätta om mina problem. Jag fick självklart höra alla klassiker "Nämen det här låter ju helt normalt" "Alla har ont vid mens" osv. Jag fick i alla fall utskrivet Naproxen och det fungerade riktigt bra när jag väl fick ta dem, det finns ju liksom en maxgräns för antal piller så även fast de har lindrat min smärta så har det inte riktigt räckt till för att kunna leva som en normal person under mensen. Jag har för det mesta försökt jobba, gå i skola under mensen, men ibland har det helt enkelt inte gått. Och fritidsintressen under de tre första dagarna har varit att glömma. Ibland har jag haft något som känns som mensvärk även andra dagar under månaden, det har känts ungefär som att hela buken svider och vrider sig, jag har aldrig reflekterat över det utan har tänkt att det nog har nåt med mensen att göra på nåt vis. När jag var 18 fick jag problem med magen och tarmarna. Jag vet ännu inte OM detta har med endometriosen att göra, men just nu känns det som att det kan vara sammankopplat. Det var under en period som jag dessutom var väldigt stressad så det kan ha mycket att göra med det, min mage totaldog, jag hade ständig diarre och kunde inte äta något förutom proviva och knäckebröd utan att få ont i magen. Och det här har till stor del hängt med i de senaste 8 åren, jag har varit på massa undersökningar, men ingen läkare har hittat något fel på mig. De har sagt att det beror på stress. Jag har inte ätit laktos och dragit ner på gluten i alla dessa år, och det har ju faktiskt hjälpt till stor del. Förra året fick jag diagnosen IBS och fick även medicin för detta. Det har underlättat på det viset att jag har nåt att ta till när gaserna som ger mig ont ploppar upp, och det är trevligt. För varje år har mensvärken blivit värre och värre. Och det kändes som att naproxen hjälpte mindre och mindre, för ungefär ett år sedan började jag få mensvärk en hel vecka innan mensen. Jag började få mer och mer dagar när de svidande huggen plötsligt kom. Och vissa månader fick jag ilande smärtor i underlivet i samband med diarre innan mensen startade igång. Och eftersom kroppen inte verkade nöja sig med det började jag kräkas på grund av den intensiva smärtan. då fick jag nog och sökte hjälp. Den första barnmorskan jag pratade med sa att de flesta har sådär under mensen och att jag får leva med det. Den andra jag pratade med sa att jag kan få en undersökning om jag vill men det är slöseri för de kommer inte hitta nåt konstigt. Jag sa att jag skiter i det, jag vill bli undersökt NU. Så i somras fick jag komma till Kvinnokliniken. Jag fick träffa en riktigt bra läkare som tog mig seriöst. Efter den vanliga rutinundersökningen ville hon även göra ett ultraljud. Vilket jag verkligen undrar varför jag inte har fått tidigare. Där kunde hon genast se chokladcystor. Sammanträffande nog hade det stått i tidningen om Endometrios veckan innan så jag kände igen namnet men hade inte trott att det var nåt jag led av ändå. Jag tycker att det är tråkigt att det första hon nämnde var att det kan bli svårt att få barn för det kändes som att min värld skulle krossas. Jag visste ingenting. Hon gav mig en broschyr, ett recept på p-piller och skickade iväg en remiss till Uppsala. Jag kände mig väldigt förvirrad. Men jag anklagar inte henne. Jag anklagar de ansvariga för alla världens gynekologutbildningar där det inte verkar ingå någon information om Endometrios. Tänk om de hade undersökt mig för det redan när jag var 16 och fick utskrivet Naproxen istället för att säga att det är normalt att önska att man är död en hel vecka varje månad. Och då kanske min äggstockar inte skulle vara fullproppade med chokladcystor idag. De senaste månaderna har varit väldigt omtumlande för mig. T.ex har jag aldrig velat ta hormoner men nu har jag inget annat val eftersom jag inte bör ha mens. Jag är även ständigt orolig för om jag kommer kunna få barn. Jag känner mig stressad eftersom jag är 26 och alla läkare säger att jag bör ta itu med det fort. Jag och min man har varit tillsammans i 10 år, men jag skulle inte säga att vi är i rätt läge i livet för att skaffa barn nu på direkten. Speciellt inte ekonomiskt tänkt. Det här var då ungefär min historia. Jag var på mitt första besök till Endometrioscentrum i Uppsala förra veckan och där konstaterande de ganska kvickt efter en koll att detta inte kan vara nåt annat än endometrios. Men mer om det i ett annat inlägg :) Nu räcker det för idag.