Ett ovälkommet moln i horisonten

Mitt huvud känns som mos. Mina ögon som sandpapper. Idag har vi färdats med tåg i över 10h, väntat på en sen busschaufför, ätit paj på ett cafe kl 05 med backpackers och senare pratat om framtiden. Framtiden som känns så ovis just nu. Som lixom befinner sig där som ett ovälkommet moln i horisonten, som bara kommer närmre. Vad skulle jag inte göra för att få stanna tiden, vara kvar i detta nu och glömma det som komma skall? Att bara få glömma där jävla molnet skulle kännas rätt bra just nu.