I will pack my bags and leave

Det är människor överallt som vill mig illa. De är ute efter mig, jagar mig. Jag blir skjuten, jag faller, jag skadar mig. Någon drar mig upp igen för att jag sedan ska falla på nytt. Eller så är det tvärtom. De jag älskar blir jagade, hemsökta. Jag är den enda som kan rädda dem men de hör mig inte. Jag hinner inte i tid, når inte fram. Ibland är det människor som jag inte känner, oskyldiga människor och de hör mig inte heller. Jag är deras enda räddning men jag kommer försent, varje gång. Det är olika faror varje natt, ibland är det andar, ibland hajar, ibland onda människor. Ibland är det bara så skruvade saker som händer, saker jag knappt kan förstå eller förklara. Jag kan vakna upp och inte ha en aning om var jag befinner mig och inte ha en aning om vad som är på riktigt och vad som bara var en dröm. Jag vaknar upp flera gånger varje natt, genomsvettig och panikslagen. Natt efter natt efter natt. Jag hinner ibland med flera olika mardrömmar samma natt eller så somnar jag om och fortsätter på samma dröm. Jag vaknar med ångest varje morgon och obehagskänslan är så svår att skaka av sig. Det är så frusterande för hela dagen blir rubbad. Man kan verkligen säga att jag vaknar på fel sida. Mardrömmarna tar så mycket energi, det är som om jag skulle ha varit vaken en hel natt. Är det inte på natten som man förtjänar lite lugnt och ro? Lite frid för att sedan vakna upp och kämpa på med dagarna?Så nu har jag utvecklad en slags nattskräck, jag vill inte sova på nätterna. Det är som monster som ligger och lurar under min säng, så fort jag blundar så kommer de fram. Fast egentligen är ju monsterna i mitt huvud och orsakar alla dessa mardrömmar. Jag kan gå en hel dag och oroa mig för vad jag ska drömma inatt. Det är så dumt, jag vet. Det är bara det att det är så fruktansvärt. Alla har ju haft mardrömmar någon gång och jag har haft dem varje natt i flera veckor nu. Samma tema varje gång, att jag blir jagad eller att någon jag älskar bli det. I drömmarna har jag ingen kontroll, jag är helt maktlös. Jag har testat olika saker men inget hjälper, de kommer alltid tillbaka. Enda gången de inte är så farliga är om jag håller mig vaken en hel natt och sen sover av totalt utmattning, efter att ha varit vaken så många timmar i sträck. Då sover jag en nästan komaliknande sömn och kommer oftast inte ihåg mina drömmar. Men det funkar ju liksom inte heller i längden, jag kan ju inte tvinga mig själv att vara vaken hela nätterna på grund av rädsla för att sova på nätterna, hela min dygnsrytm är ju helt fucked up och jag vill inte ha det så.Så jag antar att jag måste hitta källan till varför jag drömmer såhär, varför jag inte hittar min inre frid. Jag undrar om det faktiskt kan bero på att jag befinner mig i ett stadium i livet där jag är ganska maktlös. Jag befinner mig i ett mellanstadium i livet, ett slags väntrum. Jag har sagt upp mig från IKEA och är ledig enda tills jag åker för att arbeta för Fritidsresor på Gran Canaria. Jag går i stort sätt hemma och bara väntar på att dagen jag ska åka ska komma. Jag tänkte väl att det skulle bli skönt med lite semester innan jag börjar på nya jobbet men den lilla detaljen jag glömde tänka på är ju att alla jag umgås med jobbar på som vanligt. Så här går jag med mina tankar om att jag ska rycka upp alla mina rötter, sätta mig på ett plan helt ensam och flytta till ett nytt land, med ett nytt jobb, nya språk och nya människor. Allt är helt nytt. Jag har ingen aning om någonting, hur det kommer funka eller ens om var jag ska bo. Allt det kommer att lösa sig innan jag åker eftersom att jobbet ordnar det åt mig men det är ändå rätt påfrestande att inte veta. Det enda jag vet är att jag åker snart, i börjat av april. Jag vet vilken tjänst jag har och vilket land jag ska till, that's it. När man är ett kontrollfreak som jag så är det kämpigt! Jag vill ju veta allt nu, helst redan igår.Men det här är min dröm. Den här spänningen, spontaniteten att jag när som helt ska åka, nya människor att lära känna, ett nytt soligt land, nya spåk att lära sig, nya arbetsuppgifter, ja allt  är nytt och det är så spännande! Det känns fräscht! Hela gymnasietiden när mitt liv var som värst med depressionen så hade jag ändå det där mantrat "jag kommer att ta mig här ifrån, jag kommer få se mer än den här lilla staden som jag är född och uppvuxen  i". Min dröm om att få se världen, det var en stor del som bidrog till att jag orkade fortsätta kämpa trots allt. Jag MÅSTE åka här ifrån och få chansen att upptäcka att jag kan klara mig själv, chansen att utvecklas som människa som man får när man gör en sån här grej. När man rycker upp alla sina rötter och förändrar precis allt. Jag har sett fram emot det här i så många år, efter att ha känt mig instängd så länge så är jag äntligen fri och kan få prova mina vingar. Det är stort och jag har ju sökt den här tjänsten tre gånger, utan någon erfarenhet, och äntligen så lyckades jag övertyga dem om att jag förtjänande tjänsten och nu är den min. Det känns fortfarande lite overkligt men jag ska verkligen göra det här nu. Jag vågar knappt tänka på hur det kommer kännas när jag väl stiger på planet. Allt som är jobbigt runt om kring mig här, jag får en möjlighet till att distansera mig lite från det. Ni vet, alla vardagsproblem, större problem och väggarna som är fyllda av minnen från den mörkaste tiden i mitt liv, jag får åka ifrån det och kan få chansen att se det från ett annat perspektiv. Kanske kommer jag till och med bli av med dem helt. Jag får ju en chans att börja om. Ni vet det där man säger "jag ska byta land, efternamn och börja om där ingen känner mig", lite den chansen får ju jag fast inte fullt så dramatiskt. Jag tänker behålla mitt efternamn och de jag älskar här hemma. Min dröm slår in, äntligen. Jag ska få se världen och testa massor av nya saker helt på egen hand. Jag kan inte med ord förklara hur upprymd och lycklig jag är över det.Samtidigt som jag är så splittrad. Jag är fullkomligt livrädd. Som sagt, jag har ingen kontroll och tusen tankar som retar mig. Tänk om mina arbetskamrater inte kommer gilla mig och man inte får den där familjekänslan som jag hoppas man får när man ska vara ihop så mycket? Tänk om jag inte kommer lära mig danskan? Tänk om jag blir rånad och överfallen? Tänk om jag misslyckas totalt? Tänk om jag blir så nervös att jag glömmer bort hur man pratar engelska? Tänk om jag inte kommer i mina jobb-byxor för att jag väger alldeles för mycket just nu? Tänk om jag bränner mig och får hudcanser? Tänk om jag får sådan hemlängtan att jag inte står ut? Tänk om det händer något allvarligt här hemma medans jag är borta? Tänk om de jag bryr mig om så mycket här hemma glömmer bort mig och det inte är som vanligt när jag kommer hem igen? Alltså jag är fullkomligt livrädd men jag antar att det är normalt när man står inför en sådan här livsförändring. När jag tänker på om jag vill stanna kvar här och slippa alla dessa utmaningar eller om jag vill åka och ta mig an dem så väljer jag ju ändå alternativ nummer två alla gånger. Jag måste göra det här, jag kommer bli galen annars. Men det är sjukt hur man kan vilja så något så mycket men samtidigt vara så skräckslagen inför det.Sen alla dessa avsked. Jag vill inte ens tänka på det men jag måste. Jag måste försöka reda ut alla tankar för att få en chans till lugna nätter igen. Alltså jag börjar grina bara jag börjar föreställa mig dessa avsked. Mamma och pappa liksom. Jag vet att man kan skypa varje dag och att jag kommer komma hem och hälsa på och att de kan komma till mig och att det här jobbet antagligen inte är för evigt eftersom att jag har fler drömmar men jag kommer ju ändå göra detta i förhoppningsvis några år. Det är ändå inte samma sak att skypa som att träffas hemma och äta middag tillsammans varje dag. Det är jobbigt som fan hemma ibland men det ändå hemma, det är ändå min trygghet. Pappa åker till Japan innan jag åker och är förmodligen borta fortfarande när det är min tur att åka och då tänkte jag att det avskedet kommer vara enklare. Liskom att det blir som att säga att pappa åker på semester och snart kommer hem igen. Sen åker jag innan han kommer hem och det behöver inte bli världens grej. Nu har jag dock kommit på att det blir det ju inte alls enklare, jag kan inte tänka så. Det är fortfarande precis lika jobbigt. Mamma som ska skjutsa mig till Arlanda, hur ska jag klara att säga hejdå där? Hur ska jag klara att gå till min gate utan att springa tillbaka gråtandes efter mamma och åka med henne hem igen? Min älskade lilla mamma. Jag har världens bästa föräldrar. Jag kan vara tjurig och envis som bara den och säger det inte så ofta som jag borde men min mamma och pappa är verkligen bäst, for real. Sen, mina bästa vänner. Fyra underbara tjejer. Jag vet att det är samma sak här, vi kan skypa varje dag och hälsa på varandra men ändå. Vi ses inte så ofta som vi vill eftersom att jobb tyvärr måste komma emellan oss nu när skoltiden är över för länge sedan men nu kommer jag ju liksom inte bo i Sverige. Vi kan inte supa oss fulla alla tillsammans när vi känner för det eller bara ta en promenad. Det kommer krävas ännu lite mer planering. Men jag tror verkligen att våra band är så starka att avstånd inte kan bryta dem. De här tjejerna ska liksom vara mina brudtärnor en vacker dag, de blir inte av med mig! Punkt slut. Sen är det alla andra, min lilla goa mormor, låtsasmorfar, kusiner, syskon, syskonbarn och så vidare. Vet ni vad min äldsta systerdotter sa till mig? Hon gav mig ett armband och så sa hon "Sandra det här kan du ha på dig varje dag när du är borta så att du inte glömmer mig." Alltså mitt hjärta gick i tusen bitar och jag försökte förklara att jag kommer ju hem och hälsar på och att vi kan skypa. Min yngsta systerdotter som bara är två år, fatta hur mycket jag ändå kommer missa i hennes utveckling när jag är borta och inte kan träffa henne. Jag vet ju att tiden går fort och är tacksam att alla dessa sociala medier finns men som sagt, avstånd är ändå jobbigt eftersom att ingenting är som förut då. Det är något som skrämmer mig också, om jag skulle bli bortglömd och att relationer inte är som vanligt när jag kommer hem igen. Det är kanske en fånig tanke men ja, ändå så har den slagit mig.Det är så jobbigt att säga hejdå och att sakna. Jag kommer liksom missa födelsedagar och antagligen julen hemma. Därför vill jag inte ens säga hejdå. Jag vill typ säga "hejdå, vi ses imorgon!". Så det blir som vanligt, så det inte blir så jobbigt. Liksom låstsas lite. Inte massor av hejdåkramar och tårar. Jag vill bara stänga av det där. Hellre välkommen hem-fest än avskedsfest. Undrar om det kanske funkar att göra så, bara stänga av ett tag. Tills jag är på plats och börjar känna mig något hemma i mitt nya hem. Jag hoppas det, annars blir det way to much känslor för min del. Kanske gör jag detta till en större grej än vad det behöver vara också. Kanske kommer det inte alls vara så jobbigt som jag tror, just för att man ändå kan prata varje dag. Jag kanske överdriver och tänker på det här för mycket? Men vet ni vilket avsked som ändå kommer bli värst? Min hunds. Alltså här om natten så grät jag så mycket på honom att man kunnat tro att han precis badat. Liksom han förstår ju inte varje jag åker och inte kommer hem. Alla säger att han inte kommer märka det så mycket för att hundar inte har någon tidsuppfattning men jag vet inte alltså. Någon sa till och med att han inte ens kommer komma ihåg mig, för att han är för upptagen att leva livet som hund. Alltså tänk om han glömmer mig? Nej usch det kan han inte göra! Det känns helt fruktansvärt att lämna honom. Att inte komma hem varje dag och bli helt överöst med pussar och gos från honom, att inte ha hans varma päls att gosa in sig i när man är ledsen, att inte få skratta åt alla tokigheter han hittar på. Han börjar dessutom bli till åren, tänk om han dör? Alltså fy fan rent ut sagt, min lilla bebis. Att man kan känna så mycket kärlek till en tovig pälsboll haha, jag älskar honom så mycket! Det blir säkert lättare med tiden men i början finns det en risk för att jag kommer tjuta bara jag ser en bild på honom. Alltså det låter som att jag ska till Mars och aldrig kommer komma tillbaka, jag måste lugna ner mig nu. Jösses alltså.Så, jag tror att jag kan ha fått ur mig allt nu. Alla ororsmoln och allt jag ser fram emot. Nu finns allt nerskrivet. Det är skitjobbigt att inte ha någon kontroll just nu men så är det. Det finns inget jag kan göra åt saken. Det är bara gilla läget och hänga på, för det är ju det här jag vill göra. Det får helt enkelt lösa sig, jag får ta det som det kommer. Det kommer nog bli bra tillslut, det tror jag verkligen. Alla säger till mig att det här jobbet är som gjort för mig, att jag behöver det här och att det kommer gå bra för mig. Det är många som tror på mig och finns där för mig och det är så skönt. Jag är så tacksam för det. Jag måste också tro på mig nu. Nu har jag inget mer att säga. Håll tummarna för en mardrömsfri sömn nu.