Oh don't say it's over

Jag har alltid varit rädd för att bli övergiven. Rädd för att bli lämnad ensam i den här stora världen. Det har nog nästan varit som en fobi till och med. En fobi för att bli lämnad av de jag älskar. De beror nog på tidigare upplevelser i mitt liv. Fast egentligen, vem är inte rädd för att bli lämnad ensam? Så hur ska man bete sig när en av ens största rädslor inträffat? Att man faktiskt blivit lämnad?   Ni vet alla de här vackra orden som man säger till någon som man älskar på ett eller annat sätt. Man säger att "jag ska aldrig lämna dig", "vi ska hålla ihop livet ut", "vår relation är så stark att den kan överleva allt" och "inget och ingen kan sära på oss". Men så plötsligt händer det där som sätter relationen på ett stort prov, något som man aldrig trodde skulle hända. För man är så säker på sin sak att man alltid ska hålla ihop så när det väl sätts på prov så hamnar man i en chock. Det kan bero på starkt olika åsikter, ett svek, att man plötsligt inser att man inte har någonting alls gemensamt eller vad som helst. Någonting som river upp allt och trasar sönder allt till tusen bitar. De där ljuva orden om att det var vi mot världen var inga lögner från början men plötsligt så är inget sant längre. För det fanns visst något som kunde sära på oss. Man hade fel helt enkelt.   Så sitter man där med rödsprängda ögon och ett krossat hjärta och tänker "tänk om". Mitt problem är nog att jag inte riktigt vill inse vad som faktiskt hänt och att jag hela tiden har en liten gnutta hopp kvar. Jag tänker att kanske är det inte försent ändå, kanske att vi kan bygga upp relationen igen, kanske om vi pratar om det. Men hur mycket ska man prata då? Om man bara pratar och pratar fast egentligen så lyssnar man inte ens på varandra för alla står fast vid sin sak. Mitt andra problem är att jag blir så fruktansvärt besviken. Det är nog en av de absolut värsta känslorna jag vet, besvikelse. Jag blir besviken för att vi inte höll vad vi lovade. Jag tänker hela tiden att vi sa ju faktiskt att det var vi mot världen och att vi skulle finnas där för varandra i vått och torrt. När det har varit min verklighet så länge och det plötsligt bara förvandlats till ett minne så blir jag besviken och frustrerad, för det var inte så det skulle bli! Det ingick inte i mina planer att det skulle uppstå något sånt här och det gör mig frustrerad. Att alla ord man sa inte räckte gör mig besviken. Jag vill ju så gärna tro på vad som sägs. Ord och handlingar är viktiga för mig. Det värsta är att de var sanna från början men de höll inte. Människor förändras ständigt. Antingen kommer det in något i ens liv eller så gör man själv något som gör att man förändras. Som medmänniska kan det ibland vara jobbigt att stå bredvid och se dessa förändringar ske. Speciellt när det förändrar någon man älskar till något som nästan inte är igenkännbart. Man försöker finnas där och man försöker hjälpa men vad gör man om personen faktiskt inte vill ha hjälp? Om de inte ser vilken skadlig förändring de genomgått och om de inte lyssnar när man försöker hjälpa då finns det ju faktiskt inte mycket man kan göra? Om man ställer ett ultimatum i relationen om man faktiskt blir bortvald, vad gör man då egentligen? Jag har svårt att veta när jag faktiskt ska ge upp och gå vidare med mitt liv, jag vill ju så gärna att alla ska må bra. Så hur går man vidare när någon som funnits så nära inte finns där längre? Personen lever fortfarande här på samma jord men inte tillsammans med en längre. Måste man låta tiden läka alla sår? För när man har kämpat, tänkt igenom allt fram och tillbaka tusen gånger och gråtit sig till sömns i  x antal nätter så måste man ju ändå komma till en punkt där man inser att det inte finns något mer man kan göra. Om man redan försökt allt då går det ju inte mer. Då måste man väl backa undan och gå vidare i sitt liv. Det är nog viktigt att komma ihåg att man inte kan hjälpa någon som inte vill ha hjälp och att man faktiskt är två i en relation. Allt kan inte bara hänga på den ena parten. Jag hatar konflikter som river upp allt och som skadar människor psykiskt så det gör ont i hela kroppen. Jag hatar stoltheten som kan finnas så att ingen faktiskt gör något. Det är fullkomligt vidrigt.  Något jag också tror är otroligt viktigt är att komma ihåg vilka andra som finns i ens liv. Man måste ta vara på dem. Livet blir aldrig som man tänkt sig men det är viktigt att veta vem man kan lita på, var det finns kärlek och hämta och var man kan ge av det och veta att det tas emot. Jag vill alltid ha människor omkring mig som jag kan skratta och gråta med. Det behöver inte vara många, jag föredrar kvalité före kvantitet.  Det pratas ju mycket om att ensam är starkast men det tror jag inte på längre. Vi behöver våra vänner och vår familj för att orka ta oss igenom de hinder som uppstår i våra liv. Vi behöver stöttning och kärlek. Människan är ett flockdjur. Jag tror det är bra att kunna vara ensam och att vara trygg i sig själv men varför vara ensam i längden om man inte måste?  Människor kommer och går men de äkta består. Så ser nog livet ut. Det kommer komma och gå människor som ska lära en något om livet och när man tagit emot den kunskapen så går de vidare. Jag tror starkt på att ödet bestämt det. Men det gör fortfarande ont när de går vidare och man står kvar och förstår inte vad som plötsligt hände, som en käftsmäll i ansiktet. Man står kvar där med alla löften som man gav varandra som plötsligt inte finns längre. Man kan hoppas att tiden läker såren och att man kanske hittar tillbaka till varandra igen i framtiden eller att man får vara lycklig på ett varsitt håll. Men när man har kämpat och gett allt, då måste man nog inse att det ger större frihet att släppa taget en att försöka en gång till utan resultat. Relationer är ett enda trassel ibland men när de är klara och ärliga så betyder de allt. Där sätter jag punkt.