Please don't break my champagne glass

Jag har mått så bra. Sådär bra att ingenting känts som problem utan bara som möjligheter. Jag har skrattat och skrattat och sen skrattat lite till. Jag har lett sådär så det syns att det kommer enda in från själen. Livet har känts fullkomligt, enkelt och så rätt. Jag har känt mig som en människa som bara består av glitter, rosor och hundvalpar. Ingenting har någonsin känts så bra. Jag har varit lycklig, tvåhundra procent fullkomligt, pirrande lycklig. Jag har njutit av varenda minut varje dag och jag har uppskattat det. Jag har känt att jag är så värd att få känna så och att det är min tur att få vara just sådär barnsligt lycklig. Så jag har inte skrivit. För den här bloggen, dagboken, offentliga uppmärksamhetsforumet eller kalla det var ni vill vet vi ju endast fungerar när jag inte är lycklig. Konstnärssjälar producerar ju bäst när de är olyckliga. Det här har alltid varit min plats att återvända till när allt är mörkt och kallt. En plats där jag får säga att livet är det värsta som finns utan att någon kan säga emot mig. Jag antar att de här skrivstunderna är till för alla olyckliga själar där ute. Det handlar ju trots allt om psykisk ohälsa sådär naket och ärligt utan att dölja någonting alls. Det är ju meningen att det är det jag ska skriva om, att det ska gå ihop med mitt föreläsande och bokskrivande och så vidare och så vidare. Men det är svårt att skriva om sånt när jag mår så bra. De dagarna när jag mår sådär fantastiskt är det svårt att komma ihåg hur jag mådde de där andra dagarna. Dagarna när jag var sjukskriven, förtvivlad och rädd för allt. Så nu har jag inte skrivit på länge, vilket är hurra för mig. Men så säger det pang ni vet. Det är som om någon tappar en bricka full med dyra champagneglas och allt går sönder. Så ska man försöka städa upp lite smidigt men istället så skär man sig på glasbitarna och tappar allt igen. Vet ni vad det värsta är, det är när det är en annan människa som lägger krokben för en så man tappar glasen. Så det var inte ens, ens eget fel att olyckan hände! Men man är den som får ta smällen, man är dem som själv ska försöka städa upp röran som en annan människa orsakat hos en. Det är inte rättvist någonstans. But hey, när är livet rättvist på heltid då? Aldrig. Så det är bara börja plocka glas ur fingrarna medans människan som orsakat det smidigt smyger iväg med ett hånleende på läpparna. Idag är har varit en sådan dag när jag mått värre än alla könssjukdomar i världen. Jag är så psykiskt slut att jag mår illa och kroppen vill helst börja kvälja och sen gå in i en koma. Jag längtar efter att få gå och lägga mig så att den här dagen tar slut. Jag har gått med gråten i halsen hela dagen men nu när jag väl får vara ensam så är jag alldeles för slut för att ens klämma fram en enda liten tår. Jag skulle behöva gråta, det är så renande. Ni vet när man bara får släppa ut allt och gråta som ett barn som tappat bort mamma på ICA. Jag hade planerat att gråta i duschen med en sorglig ballad på och tycka sådär äckligt synd om mig själv. Jag är som en teknikvara under ständig konstruktion för att bli bättre, snabbare, starkare och modernare. Den fungerar ett tag men sedan går något sönder och så måste man plocka isär alla delar för att sedan bygga ihop den igen, bättre än förra gången. Något jag är tacksam över är att jag inte går sönder så speciellt ofta längre. Det var faktiskt länge sedan nu! Jag mår ju bra, jag är ju friskförklarad och allt det där heliga. Men idag kom en sådan dag när allt gick i kras. Jag är ett trasigt champagneglas/teknikvara idag och jag tänker fortsätta vara det tills imorgon. Imorgon kan jag bygga ihop mig igen. Jag fullkomligt hatar när det finns människor som tar sönder andra människor utan att ha någon som helst rätt till det. Människor som bara tänker på sig själva, sin egen framgång och spänning. Det är inte rätt att försöka må bättre själv genom att trycka ner någon annan. Det är inte okej att försöka trycka ner mig som redan varit så nedtryckt förr. Det är inte okej att försöka förstöra för mig när jag äntligen får vara lycklig! Jag har aldrig mått bra på någon annans bekostnad så hur kan vilt främmande människor tro att det är okej att må bra på min? Nu är jag inte ens ledsen längre. Nu är jag bara arg. Fruktansvärt arg, så jag ryser och blir helt varm. Det är för mig så konstigt att människor glömmer bort att främmande människor alltid har en historia, ni vet det där ”Always be kind. For everyone you meet is fighting a hard battle”. Ska det vara så förbannat svårt att komma ihåg det? Ska man som vuxen människa verkligen vara så tappad och rakt igenom elak att man behandlar andra människor som en påse full med skit? Jag blir så frustrerad för i min värld så borde människor veta bättre än så, människor borde vara bättre än så! Så vad gör jag nu när dagens plan har varit att grina i duschen på grund av att andra människor hotar min lycka så att jag blir alldeles livrädd. Jag blir så rädd att jag går runt med en ständig klump i magen. Snälla kom inte här och förstör för mig nu. Snälla, snälla, snälla gör inte det. Jag borde få vara glad, jag borde få hoppa runt på rosa moln ifred! Jag hatar att jag blir så rädd. Att jag blir så rädd för att bli lämnad, sviken och sårad. Det tar så mycket energi att gå runt och bära på den där rädslan som ett överviktigt bagage men det är så svårt att bara släppa taget också. Jag antar att jag har varit så van vid att det faktiskt alltid har gått åt helvete när jag väl börjar slappna av att det är svårt att vänja sig av vid det. Det är som om både kropp och psyke hela tiden är i flyktläge, hela tiden beredd att springa för livet och gömma mig under täcket med tabletterna mot ångest för att få någon slags ro. Det är jobbigt när livet hela tiden måste vara en fight, att man aldrig kan få lite lugn och ro. Sen så undrar jag ju hur mycket jag gör till en fight också. Jag vet ju att det är så förbannat dumt att gå runt och vara sådär rädd. Jag vet ju att det bara är jag som får lida för det och att människorna som orsakar rädslan är de som vinner då. Men det är så svårt att lita på andra. Det är svårt att lita på att jag inte kommer bli sårad. Det är så svårt att lita på allt kommer lösa sig precis så som det är meningen att det ska göra. Det är svårt att komma ihåg att sådana här dåliga dagar inte alltid kommer fortsätta vara dåliga dagar. Imorgon kan allt vara bra igen. Skillnaden den här gången är väl att jag inte vill fly. Jag vill kämpa för det som jag vill ha och förtjänar. Jag vill kämpa för att få behålla den här lyckan och närheten som jag har känt senaste tiden. Jag vill fortsätta vara glitter, rosor och hundvalpar. Men för att få känna så, så måste jag släppa taget om den här muren som jag så lätt bygger upp kring mig själv. Jag måste släppa taget till hundra procent och bara kasta mig in i livet och ta för mig och sen bara hoppas på att det slutar lyckligt. Jag måste andas in kalluften och ta en dag i taget. Jag måste tro på andras löften och tro på att det är sant, att jag inte kommer bli ensam kvar igen. Jag får andnöd bara jag tänker på att släppa taget så men jag måste. Det är min enda chans. Min enda chans är att inte göre en stor grej av det här och skapa onödigt drama. Min enda chans är att lita på andra människor den här gången. Så jag gör väl det. Det får gå som det går. Antingen så blir det bra och jag kan fortsätta glittra eller så blir det dyra champagneglas på golvet igen. Det går alltid att städa upp det tillslut, även om det är jobbigt och tar energi. Men jag kan ju inte ständigt gå runt med skyddshandskar på bara ifall att det skulle hända. Så jag släpper taget nu. Jag gör det på riktigt! Men först, fuck you till alla människor där ute som tror att det är okej att ta sig fram i livet genom att behandla andra som skit. Fuck you all, jag hoppas ni köper Ben&Jerry och sen glömmer lägga in den i frysen så allt smälter och blir förstört! Gott nytt år.