Self confidence is the key to the universe

När jag skrev sist så var jag på en mörk, mörk plats. Nu känns sinnet lättare igen. Inte helt bra men i alla fall bättre. Det är bra, det är ett steg bakåt och sedan två framåt. Jag håller fast vid teorin jag har, det handlar om att bryta ihop och komma igen. Jag tror vi behöver det ibland. Vi behöver få släppa ut alla känslor, känna att allt är skit, skrika och gråta. Om vi inte gjorde det så skulle vi inte komma ihåg att uppskatta de bra stunderna i livet. Så det är okej att må åt helvete ibland, det är mänskligt. Jag tycker tårar är renande, när man gråter så släpper man ut all oro och alla jobbiga saker. Man låter det rinna ur kroppen tillsammans med tårarna. Det är något otroligt fint, så symboliskt! Jag grät jämt förut för att lätta på trycket. Nu gråter jag inte alls ofta, förutom när det är sorgliga filmer på tv. Jag borde gråta mer när jag är ledsen, jag borde låta mig renas oftare. Jag borde släppa ut all ilska jag bär på tillsammans med tårar. Efter varje breakdown jag har så känns det som om jag lär mig något nytt om mig själv. Jag lär mig vad som inte är okej för mig, saker och människor jag inte borde ha omkring mig. Jag tror jag blir lite visare och förstår lite mer hur jag ska leva mitt liv för att få ut så mycket av det som möjligt. Jag vet ju om innerst inne att jag alltid repar mig. Jag ställer mig alltid upp. Efter allt jag gått igenom så finns det inga undantag längre, jag har kommit alldeles för långt för att ge upp nu. Jag har kommit en bra bit på vägen mot ett depressionsfritt liv. Det ska jag ge mig själv creed för! Vi borde ge oss själva beröm lite oftare. Påminna oss själva om varför vi är så jäkla bra, för det är vi! Jag är bra, jag duger som jag är. Jag kommer kunna lära ut så mycket om psykisk ohälsa och vara med och bidra till ett samhälle där det inte längre tystas ner och är något man skäms för. Jag är duktig på att skriva, på att använda mig av ordens makt. Det har alltid varit mitt sätt att ventilera alla mina känslor på, så skrivandet betyder mycket för mig. Jag har bra smak när det gäller saker och ting. Jag kan läsa ut en sexhundrasidors roman på två dagar om jag vill. Jag är extremt bra på att sjunga och uppträda i duschen, jag är självaste queen B där! Jag inreder hus jättesnyggt på Sims så jag slår vad om att mitt första hem fär jag får inreda själv kommer bli jättebra. Jag är inte helt värdelös på att fotografera heller, även om det var länge sen nu. Jag är nog egentligen bra på allt som jag bestämmer mig för att klara av. Allt som jag ger min fulla hängivenhet till. Jag är ambitiös, jag är intelligent (sen fattar jag inte alltid alla skämt direkt men det hör inte hit), jag är framåt, jag är en kämpe, jag är modig och jag tycker att jag och mina kompisar har universums bästa humor. Det jag vill komma fram till är att vi är alldeles för bra på att komma ihåg våra brister och alldeles för dåliga på att komma ihåg det vi faktiskt gör bra! Lika mycket som vi ger andra komplimanger och tänker bra saker om dem, lika snälla ska vi vara mot oss själva! Det förtjänar vi. Jag undrar hur människor självkänsla blev så dålig? Det är ju vanligare att man har dålig självkänsla än bra. Är det på grund av all press som sätts på oss i skolan och på jobbet? Beror det på alla fejkade yttren som visas upp på sociala medier? Beror det på de redigerade modellerna på tidiningsomslagen i affären? Beror det på att en del har mycket pengar och andra inte? Allt har säkert en liten del med det att göra och det är så förbannad synd att världen ser ut som den gör. Det är synd att vi inte är nöjda med oss själva utan att många av oss måste kämpa en hel livstid för att komma fram till självacceptans. Det suger faktiskt! Livet skulle vara så mycket enklare om vi insåg att det bara finns en av oss alla, att vi alla är unika och bra på våra sätt. Att vi alla har våra charmiga egenheter och att vi borde vara vår egen bästa vän. Vi ska ju leva ihop for the rest of our lifes med oss själva. Jag borde vara nöjd med mig och du borde vara nöjd med dig.