Who loves the broken ones

Ibland händer det att man når en punkt där man inte klarar att ta mer. Jag har nått den punkten nu. Jag gråter, skriker, svär, sliter mitt eget hår och vet knappt var jag ska ta vägen. Man kan säga att jag har tappat bort mig själv. Jag vet inte vem jag är och jag är alldeles för trött för att ta reda på det. Det värsta är att jag har gjort det här mot mig, jag har slarvat bort mig själv. Allt handlar om att jag varit så fast vid att hålla hårt i fasaden jag byggt upp under så många år. Fasaden som hjälpte till att göra mig så sjuk, genom att tränga bort allt det jobbiga och köra på i högre fart än vad jag egentligen klarade av. Det handlar också om att jag är så rädd för att såra andra, för att trampa andra på tårna. Att jag aldrig lär mig, alla dessa psykologer som tjatat om att jag inte ska gömma mig bakom en glad och sprallig fasad när jag inte är glad. Att jag aldrig lär mig, att jag inte ska behöva bli nedtrampad bara för att jag är för snäll mot andra. Så nu vet jag inte vem jag är längre. Vem är jag egentligen när jag inte är bakom den där glada och strålande fasaden? Jag har varit där bakom så länge att jag inte vet hur jag ska vara utan den. Jag trodde faktiskt att jag hade tagit mig förbi den men nu när jag står här helt slut efter att ha slitit med den överallt omedvetet så inser jag ju att den verkligen har varit med mig hela tiden ändå. Jag ler och skrattar även fast jag inte vill. Jag gör alltid som alla andra säger för att jag inte vågar ta en diskussion. Jag ber om ursäkt fast jag inte gjort något fel för att minska riskerna för att konflikt. Jag tar allas skit utan att ens blinka, för jag är så rädd för att göra något eller säga något som skulle göra att människor tycker mindre om mig. Förstår ni vilket sjukt skadad människa jag är? Att allt hela tiden kretsar kring min rädsla för att inte vara omtyckt. Så gör vad ni vill med mig, sparka på mig, spotta mig i ansiktet, lägg alla era tyngder på mig så jag kan bära dem åt er, allt för att ni inte ska snacka skit bakom min rygg eller känna att jag inte är värd att tycka om. Gör det, för det är så elak jag är mot mig själv och det är tydligen den sortens kärlek jag tycker att jag förtjänar. Min bägare rann över. Pang sa det bara, jag var inte ett minsta beredd på det själv. Mitt i en folkmassa där jag annars alltid är så samlad och säger att allt ordnar sig, även om jag är ett krig på insidan, så tappade jag allt. Jag blev helt vansinnig. Jag skrek rakt ut av ilska och jag fick nog fler än en att gapa. Jag fick mig själv att gapa också. Plötsligt var det bara stopp liksom, jag kunde inte ta emot en endaste skitsak till. Så hela fasaden sprack och ilskan flödade. Efteråt, när min egen chock hade lagt sig över mitt plötsliga utbrott, så kom en lättnad. Det var som om jag äntligen hade visat att jag minsann kan säga ifrån och bli arg. Att jag inte är svag och låter folk kasta runt mig som en trasdocka. Efter den dagen så trodde jag att jag hade fått ventilera mig, att det var bra nu. Jag hade fel. Jag är arg precis hela tiden. Jag klarar ingenting. Jag retar mig på precis allt, klarar inte av att få ett nej, får utbrott för minsta lilla, beter mig illa och sårar människor runt omkring mig för att jag inte kan hantera min egen frustration. Jag låter det gå ut över de som älskar mig för att jag bara är så slut. Det sista jag ville var att såra andra, därför svalde jag ilska efter ilska tills jag exploderade som självaste Big Bang.   Hela uppbyggnaden av den där fasaden var i onödan. Den har inte tagit mig någonstans förutom mot det sämre. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Hur länge ska jag må såhär? Hur länge ska jag vara såhär arg? Jag förstår ju att jag har så mycket ilska inom mig som jag tryckt undan som på ett eller annat sätt måste ut men det här lättar inte på trycket som jag har i själen, tvärtom. Det blir bara värre och värre eftersom att de jag älskar blir lidande av mina humörsvängningar. Jag tänkte skriva att jag borde ta ut min ilska på alla de som fått mig att bli såhär arg men sedan fått mig att svälja det just för att jag är rädd för en konflikt men så kom jag på att det är inte heller rätt. Ingen har tvingat mig att ta emot all den här skiten, jag valde det själv. Jag hade kunnat säga ifrån, jag hade kunnat stå upp för mig själv men nae, jag lät mig gång på gång tryckas ner. Hur ska man orka med livet när man är så fruktansvärd mot sig själv? Hur ska man komma någonstans om man inte är vän med sig själv? Jag undrar hur jag blev såhär från början, hur blev jag så svag? För svag anser jag att man är när man bryr sig så mycket om vad andra tycker. Man är svag och rädd. Varför är det så himla viktigt för mig vad andra tycker och tänker? Varför har jag låtit andra trampa på mig såhär? Varför har jag försökt övertala mig själv att det är bra att vara "för snäll" när det egentligen river mig i tusen bitar, som ett tunt papper? Jag känner inte igen den här tjejen som ska föreställa mig. Jag vill inte bli arg för allt, jag vill inte bete mig som en bortskämd snorunge, jag vill inte ta åt mig av allt och jag vill inte ha såhär dåligt tålamod. Det krossar mig ännu mer när jag tänker att jag gjort det här mot mig själv. Så tänker jag att kanske har det med traumat jag gått igenom att göra. Är det, det som gett mig ett sådan bekfräftelsebehov efter andras godkännande? För så värdelös som jag kände mig då, så vill jag aldrig känna mig igen. Nu gör jag dock det ändå, eftersom att jag låtit andra bete sig hur som helst mot mig utan konsekvenser. Så det är riktigt tufft nu. Hur hittar man sig själv igen efter att ha behandlat sig själv så illa? Från att ha brytt sig för mycket om allt till att inte bry sig om något. Det var allt och nu är det inget. Antingen så är jag förbannad enda in i själen eller så är jag helt tom. Det får mig att vilja lägga mig ner igen och skita i allt. Det får mig att vilja skada mig själv igen, så som jag gjorde när jag var som sjukast. När jag kunde äta alldeles för många tabletter och sova flera dagar i sträck. Frågan är om jag vill göra det för att straffa mig själv eller för att ropa på hjälp? Jag vet inte och det är så tragiskt att det knappt finns ord för det. Men det kallas psykisk ohälsa och det är något jag fortfarande kämpar med varje dag. Ilskan, sorgen, det dåliga samvetet, frustrationen, allt finns där inom mig. NÄR fan ska jag inse att vad andra tycker om mig och vad de säger bakom min rygg verkligen kvittar? När ska jag inse att jag inte kommer komma någonstans i livet beroende på hur många bekanta jag har som tycker att jag är okej? När ska jag inse att det viktiga är vad jag tycker om mig? När ska jag inse att man får mer respekt när man säger nej för att man tycker att något är fel och inte bara ler och låtsas som ingenting? När i helvete ska jag fatta det? Jag är fortfarnade lika arg men nu är jag inte bara arg, nu är jag ledsen också. Jätteledsen. But I guess that's okay.