You ain't no good for me

Nu när Alla Hjärtans Dag närmar sig så måste jag skriva om en sak som stör mig så otroligt mycket. Förr i tiden så var en kvinnas relationsstatus kanske det absolut viktigaste i hennes liv. Man undrade om man skulle lyckas gifta in sig i en finare familj, hur många ungar man skulle kunna klämma ur sig och om man nu inte lyckades bli gift så var man en skam för hela familjen och det var värre än jordens undergång. Riktigt så ser det väl inte ut i moderna Sverige men ens relationsstatus är fortfarande väldigt viktig. Ni vet när jag träffar gamla bekanta till exempel så är inte deras första fråga "hur mår du?" eller "hur går det på jobbet?", utan den första frågan är "hörrö Sandra, var är din kille ikväll då?". Jag får spel varenda gång jag får den frågan. JAG HAR INGEN KILLE, OKEJ?! Planen är att dö ensam i en stuga i skogen med tjugotre katter! Det är vad jag vill, acceptera det! Nej okej min dröm är inte att bo i en stuga med massor av katter men varför ska mitt kärleksliv intressera andra så mycket? I don't understand! Räknas man inte som fullständig människa förens man har en partner eller vad är det frågan om? Är man verkligen så sorglig för att man är singel? Är singel ett ord som måste symbolisera ensamhet på ett tragiskt sätt?  Jag är tjugo år gammal, jag ser inte direkt någon stress i att jag är singel. Om jag är barnlös om tjugo år och fortfarande inte träffat någon, då skulle jag kanske börja känna mig lite stressad eftersom den biologiska klockan börjar ticka på lite extra snabbt då. Men som sagt, jag är tjugo år och det är väl nu världen ligger som mest vid ens fötter. Jag har dock inte alltid känt så. Jag ser hur mina närmaste träffar partner och flyttar ihop och ett tag där så var jag stressad. Inte för att jag trodde att jag skulle dö ensam men kanske för att jag ville få uppleva det som de får uppleva med en partner vid sin sida. Jag kände mig kanske lite utanför, eller avundssjuk. Mest avundssjuk tror jag. Men jag kommer få uppleva allt det där som en seriös relation innebär men inte just nu. Saken är även den att jag har blivit så tillfreds med mig själv och faktiskt insett vad jag själv vill. Jag vill inte ha ett förhållande. Jag är så långt ifrån intresserad av det som man kan bli. Vet ni vem jag vill satsa på? Mig själv! Det är precis det jag gör också, jag uppfyller mina drömmar genom att på egen hand flytta utomlands och arbeta för Fritidsresor. Jag är inte redo för att stadga mig. Jag tror jag behöver leva med mig själv ett tag till först. Jag behöver fortfarande finna mig själv och lära mig att älska mig. Jag kan inte låta någon annan göra det förens jag själv kan älska mig helhjärtat. Det är så mycket jag vill se och göra och jag vill göra det på egen hand. Jag vill se hur mycket jag kan utvecklas som person. Jag kan inte låta en partner komma in i mitt liv än, för ingenting får stå i vägen. Nu säger jag inte att ens partner är ett hinder men i förhållanden så får man ofta komprimissa om saker som man inte tycker lika om och jag är inte redo att göra det än. När jag har berättat för folk om att jag ska åka iväg så har många sagt "Åh det är min dröm också men du vet jag har ju partner, så jag skulle aldrig kunna åka iväg." Det om något tycker jag är sorgligt. Då håller man ju inne på sina drömmar just för att man är i en relation och det kan inte vara bra för själen! Jag tror man kommer bli bitter om man inte får en chans att uppfylla sina drömmar, i en relation eller ej. Är det inte meningen att man ska stötta varandras drömmar också i en relation? I såhär unga år så måste det ju vara extra viktigt, eftersom det finns så mycket man vill göra nu. Sen så är det väl för sig fint att man träffat en människa vars sida man verkligen inte vill lämna men då kanske man kan uppfylla sina drömmar tillsammans? Jag måste få göra allt jag vill först och jag vill även att killen jag träffar i framtiden har levt ut alla sina ungdomsdrömmar som han behövde få göra på egen hand, innan han inleder något seriöst med mig. Det är otroligt viktigt för mig. Det känns som att det är vanligare än någonsin med uppbrott och att det bråkas i förhållanden på grund av att båda parter inte är nöjda med vad de får ut av den andra. Det gör mig otroligt stressad! Jag är så trött på konflikter i förhållanden. Man måste bråka ibland, det är nog oundviktligt, men jag har svårt att förstå grejen med att man bråkar vareviga dag. Varför gör man det? Är man verkligen kär eller är det så läskigt att vara singel? Har man gått in i en relation med en människa man knappt känner? Flyttar man ihop för fort för att det är spännande? Eller är människor bara fyllda med så mycket missnöje överlag att det leder till konflikt efter konflikt? Jag vet inte och lär aldrig få veta det heller men det har i alla fall tagit mig fram till det att jag inte vill gå in i en relation förens jag känner mig tillräckligt mogen för det. Jag tänker inte stressa mig in i något. Det får ta den tid det tar och jag tänker låta ödet bestämma när det är dags för det att hända. Jag förstår inte heller varför människor är så rädda för att leva med sig själva, för att vara singel. Jag har fått frågan "vad gör man egentligen när man är singel?". Jo jag gör väl saker precis som alla andra, bara att jag inte har en pojkvän. Jag kan titta på film själv, gå ut och äta med kompisar, tvätta min egen tvätt, lyssna på den musiken jag vill höra och så vidare och så vidare. Det är inget konstigt med det överhuvudtaget. Den här relationsstressen kan inte vara sund alltså. Det är ju fantastiskt om man träffar den som är rätt och den som man verkligen är lycklig med men jag tror också att det är bra att få testa på att vara ensam. Jag tror man blir starkare och klokare av att stå på egna ben, av att inte alltid ha någon där. Man måste få komma på att man kan klara sig själv och att man inte måste vara i en relation för att vara lycklig. En del förhållanden är så dödsdömda och jag förstår inte varför man klänger sig fast vid någon som sårar en gång på gång på gång. Har människor glömt att man ska vara med andra som ger en mer glädje än sorg?Jag behöver inte en man för att ta mig någonstans i livet. Nej jag vet att det inte handlar om det när man faktiskt är kär men det jag vill komma fram till är att jag är inte kär och jag är inte intresserad av att bli det heller just nu. Det är inget fel med det. Det finns så mycket intressanta frågor man kan ställa utan just "varför har du ingen pojkvän?". Jag har ingen pojkvän för att jag inte vill ha någon. Någon tänker säkert också nu "men åh vad är det där för bitterfitta, hon är säkert bara sur för att hon inte kan få någon". Nej det är inte det, det handlar om. Jag har själv gjort valet att inte leta efter någon att vara i en relation med. Jag tänker tillbaka på en relation som jag var i för ett år sedan. Eller ja, det kan nog inte riktigt kallas en relation. Jag var kär men blev inte bemött med exakt samma känslor. Jag var otroligt ledsen och Alla Hjärtans Dag spenderades med att bråka över klantiga meningar som hade yttrats. I år firar jag Alla Hjärtans Dag med min familj. För kärleken som uppskattas på Alla Hjärtans Dag måste inte bara tillägnas en pojk- eller flickvän. I år på Alla Hjärtans Dag så är jag lycklig och befinner mig inte i någon slags destruktiv relation som jag borde ha lämnat för länge sedan. Till er alla tjejer, eller killar, där ute som sitter fast i en relation som ni VET inte är rätt, get up and walk out that door! Do it now! Man behöver ingen partner för att vara hel, det man behöver är att acceptera sig själv. Det är nog först då som man inser att det inte är så farligt att vara singel, eller ensam som alla som är just osäkra kallar det. Man säger att man inte vet hur man ska bete sig som singel och det är en väldigt konstig sak att säga ens, för allt man behöver göra är att vara sig själv och satsa helt på sig själv. Vi behöver lite mer girlpower i den här världen. Vi förtjänar dessutom det bästa, vi förtjänar den kärlek som vi själva ger. Det finns ett sånt bra citat om kärkek också, det är något i stil med "jag kan leva utan dig men jag vill inte göra det". Är det inte så det ska vara? Man ska veta om att man klarar sig på egna ben men man ska vara så kär att man inte vill göra det. Det tror jag på! Men feel free att inte hålla med, alla tänker olika.  Jag vill avsluta detta inlägg med att rekommendera en film som sett, How to be single med Dakota Johnson och Rebel Wilson. Den var så otroligt bra och så rolig! Se den, man lär sig verkligen något om att göra det som är bäst för en själv även om det är tufft. Sen som Oscar Wilde sa "I think it's very healthy to spend time alone. You need to know how to be alone and not be defined by another person."