SORRY, MEN 25 ÄR (!) EN ÅLDER

------------------------------- Om du redan har åldersnoja bör du skippa att läsa vidare -------------------------------Jag har tänkt på en sak. Ålder. Och livet. Vilken ålder som har sin tid och så vidare. Jag skulle inte klassa mig själv som en person med åldersnoja. Tvärtom. Jag älskar att fylla år, bli ett år äldre. Antagligen för den simpla sanningen: att jag tycker livet hela tiden blir bättre och bättre för var år som går. Samtidigt vet jag ju vad som rör sig i min hjärna. Vet mycket väl hur jag börjat tänka de senaste...låt oss säga..sex månaderna. Kanske kommer jag klassa mig själv som just en person med åldersnoja, efter detta inlägg.Det hela startade väl i och med att jag någon gång slängde ur mig att jag inte vet om jag pluggat klart. Att jag kanske vill plugga någonting mer, någon gång. Svaret (som för övrigt förekommit ett flertal gånger efteråt) var något i stil med "Jaaa men gud Sanna, du är ju bara 25! Klart att du hinner plugga vidare om du vill det". Och där har vi grejen. "Du är ju bara 25". Det är precis där ni förlorar mig. Precis där jag inte kan relatera. Vadå bara 25? Sanningen är den att jag fyller 26 år om mindre än en månad. Tjugosex. För somliga är det ingen ålder - och det förstår jag! Jag begriper den biten med. Samtidigt är det en hög ålder för mig, oavsett om jag/ni vill det eller inte. Jag tycker inte att man är ett barn vid tjugosex års ålder. Jag tycker att man är vuxen och jag vill ha åstadkommit saker i mitt liv. Jag vill raskt gå framåt och ärligt talat förbereda mig för vad som komma skall.Jag vet att ni är många som inte håller med. Att jag rusar händelserna i förväg. Men jag ser inte det. Jag har fyra år till trettio. Trettio är en sådan där brytpunkt för mig. Eller åtminstone tror att det kommer vara det. Vid trettio vill jag (om jag får önska - och det får jag) vara förlovad och kanske till och med redan gift. Vid trettio vill jag ha bockat av min dröm-bröllopsresa utan att det ska svida allt för mycket i plånboken. Vid trettio vill jag ha en väldigt stadig ekonomi och karriär. Vid trettio vill jag flytta till större, kanske villa, för att bilda familj så småningom. Vid trettio vill jag även ha bockat av de där "speciella resorna" som jag velat göra innan jag (förhoppningsvis) får barn.Om man formulerar sig så - så är 25 (snart 26) absolut en ålder. Åren springer ärligt talat förbi. Ni som är jämngamla med mig - har ni tänkt på hur ni ska ha råd med allt detta? Ringar, bröllop, bröllopsresa, större lägenhet, resor och barn - bara om några år. Det är ju sånt man måste börja ta tag i - i den här åldern! Eller har jag fel? Hade nästan varit skönt om ni sa det till mig och försökte motivera det. Men tyvärr tror jag inte att det kommer bita på mig.Och nej givetvis är detta inget jag bör/vill/önskar ha den dag jag fyller 30. Om det inte vore för den biologiska klockan (herregud vad töntigt det där låter men ni fattar ju) så hade det känts helt ok för mig att ha denna "brytpunkt" vid 40. Förskjuta allt tio år. Men tyvärr vet vi ju alla att det inte funkar så. Och det är just därför det blir en stress de sista åren innan 30. Man ska hinna med löjligt mycket på oerhört kort tid. Att exempelvis börja plugga igen känns som sista prio.