Imorgon ska jag få kyssa hans läppar och känna hans skäggstubb mot min kind igen

Efter många nätter då man gråtit sig till söms ensam i ens alldeles för stora säng, efter hundratals facetime samtal där man knappt hört var tredje ord på grund av dålig teckning och efter alldeles för många månades väntan kommer han äntligen hem. Och stannar. Det har gått flera veckor utan att jag har fått höra hans skratt ibland. Det har gått fler dagar än jag orkar räkna utan att ha hans hand i min och jag har börjat glömma hans detaljer och det tar kål på mig. Vad han gillar för mat. Hur han andas när han sover eller hur hans skägg känns mot min kind. Sådant som gör att man faller för den man älskar gång på gång på gång.     Men imorgon ska jag få slänga mig i hans famn. Jag ska på kyssa hans läppar och jag ska få känna hans händer på min kropp. Jag ska få somna bredvid min andra halva igen. Jag har aldrig varit pirrigare i hela mitt liv. Det känns som om man träffas för första gången igen. Ni vet sådär pirrigt, nervöst och ovetande. Fast jag vet redan allt om honom, jag har ju varit kär i honom sen 1 år tillbaka snart. Jag vet hur han rör sig, hur han pratar, hur han reagerar. Det är som att få träffas för första gången igen, fast tusen gånger bättre. Som att få bli nykär i någon man redan älskar. Hur galen känsla?   För när det är rätt så vet man det. Då är inget avstånd för långt och ingen tid är för länge. Jag skulle aldrig någonsin släppa taget om honom, oavsett hur länge jag hade fått vänta och hur långt jag hade behövt åka för att träffa honom. Han är min värld. Han är den jag vill spendera resten av mitt liv med. Oavsett vad. Så nu ska jag sova sista natten utan honom. Sista natten med saknad i hela kroppen och oro i hjärtat. Vi ses imorgon älskling, jag längtar efter dig mer än du kan ana