Kom ihåg vem du är

Kunde inte hålla mig härifrån, jag skrev ju i gårdagens inlägg att jag skulle lägga fokus på tentan och så men jag började fundera på en grej som jag nog skulle behöva skriva av mig angående.  Bea var ju här igår, när vi satt och åt berättade hon att hon och hennes sambo separerat. Hon hade blivit lämnad av mannen hon varit med i fyra år. I förra veckan fick jag veta att exakt samma sak har hänt min bästa vän nere i Skåne. Det är lite plågsamt att tänka på vad dom går igenom just nu, jag bröt med killen jag träffat under en tid i november och tänker fortfarande på honom ibland, två månader senare. Vi hade inte träffats i fyra år men jag tror att känslorna är desamma, varesig man träffat någon i en vecka eller om man varit med någon under några år.  Detta fick mig iallafall att börja fundera på vad som får oss att lämna människor, vad som får oss att känna att det inte är värt det längre. Kan fundera på var alla känslor tar vägen när dom svalnar för ni vet, när man är nykär så känns det ju som att hela kroppen vibrerar, man kan känna känslor ut i tåspetsarna för att man nästan bubblar över, men var tar det vägen? Kan fundera på om det är någon sjuk twist på det hela, att det egentligen skulle kunna vara vettigt att ibland förlora människor som berör ens hjärta, att bara få behålla dom ett kort ögonblick. Att enbart hinna påbörja historien innan den avslutas.  Människorna i ens omgivning är bra på att säga till en att gå vidare när man blir lämnad. "Tänk inte på det, så gör det inte lika ont lika länge". Dom kan berätta för en att det är vad det är och att man ska glömma. Men hur gör man efter fyra år (eller två månader) för att gå vidare från sin vardag, sitt liv? Hur går man vidare från något som var en del av en, något som berörde ens hjärta? Hur berättar man för sin omgivning att man kanske inte kan gå vidare för att man inte riktigt har någonstans att ta vägen? Kanske inte riktigt vet vart man vill ta vägen heller. Man är orolig för vad som finns på andra sidan och så står man fast och trampar i ett sorts mellanläge för att man är rädd. Tänker att det som finns på den "andra sidan" kanske inte är något som passar mig.. För såhär är det. Den andra sidan av livet kanske inte är livet man VILL ha. Man vill inte vara ensam eller slåss mot sina hjärnspöken själv. Man vill inte gå på vanliga dejter, kyssa främlingar, spela spel och man vill inte att livet ska handla om att gå till jobbet eller enbart om sig själv. Även om det är fint och kanske precis vad man behöver efter ett breakup för att få växa till sig.. "tänk om det inte passar mig" - hjärnspöken.  Jag tror på kärlek, vettig och genuin kärlek, i intimitet, i att bli gammal tillsammans med någon.. jag förstår människor som är rädda för att de ser det mörka i att vara ensam, att komma hem till en tom säng och att vakna upp ensam en söndagmorgon.. Skulle så gärna vilja få hela världen att försöka se det positiva i det fula.. att det kanske är en chans till att komma till ro med sig själv, om man så bara tar en dag eller en vecka åt att vara ensam innan man hittar någon ny att vara med.  Relationer, något av det finaste och fulaste, häftigaste och svåraste, härligaste och ontigaste som existerar i lilla vintergatan.