Hyllningsinlägg 12/30

Jag förstår inte att jag hade turen, att just det blev du, att jag fick bli din. Att vi fick mötas och gå igenom allt det här, tillsammans. Min älskade mamma. ❤️Hon har gett mig en väldigt bra barndom och aldrig svikit mig alls, hon har alltid stått vid min sida. Genom allt. I det jobbiga, i det lyckliga. Helt ärligt vet jag inte hur hon orkat med mig alla gånger. Men det är verkligen det tacksammaste jag känner i mitt hjärta. När jag växte upp och var liten var det alltid jag och pappa. Syrran och mamma. Det blev liksom så. Pappa var mitt allt och jag ville göra precis det han gjorde. Jag ville inte ens leka med mina kompisar ibland, bara han. Fram tills dom skiljde sig. Och som jag skrivit i ett annan inlägg att vi sa upp kontakten helt nått år. Även om jag var pappas flicka så tog mamma mot mig med öppna armar och lät mig komma och bo hos henne i den nya lägenheten. Jag var så rädd så jag ville inte vara kvar hos honom men hon fanns där. Senare flyttade vi till hennes dåvarande sambo i ett hus som jag bodde i tio år tror jag, tills jag flyttade till Västerås, efter studenten. Hon och han gav mig allt jag kunnat önska mig. Kärlek och närvaro. Jag var verkligen besvärlig ibland och hade ett löjligt humör som jag kan skämmas över idag. Men där stod dom och vill mitt bästa.Hjälpen jag fick i Västerås, första lägenheten i Munkfors och även den andra, som jag bor i, idag, har dom verkligen hjälpt mig med. Är verkligen bortskämd. Under hela vuxenlivet eller vad man ska säga, tiden när man flyttat hemifrån och ska stå på sina egna ben. Eftersom jag fått hjälpen jag behövt för att klara detta så gick de bra och kontakten jag och mamma haft även dom åren var allt bra. 2014-2015 i min första djupa depression fanns mamma där med. Hon gjorde det hon kunde och jag var tacksam än en gång, tills förra året. Mamma hittade en ny kärlek flera mil bort och jag berömmer mig själv ibland för mitt skådespel, för jag tyckte allt var okej och bra men jag gick sönder inombords. Hon flyttade i oktober 2017 och året efter i mars började min kamp om djup depression, utmattning och svek. Mamma var inte med mig genom allt detta, jag lät henne inte vara det. Jag vet inte om jag skämdes eller vad jag tänkte. Men tillslut fick hon veta allt och även om det inte vad det hon ville. Jag vet att hon alltid brytt sig om mig. Och det har jag insett lite sent men jag gör det nu.  Tack älskade mamma för allt du gjort och allt du gör. Jag är så glad för din skull och hur du har det nu. Att du är lycklig med Johan och har ett bra jobb och att vi har världens bästa kontakt.