Vanliga frågor man får 24/7.

Är du gravid? När ska du ha?Ja, jag är gravid och är nu halvvägs på graviditeten. (Sjukt jag vet). Den 29 juli om allt går som det ska plus minus nån dag, man kan ju aldrig veta.  Ska du flytta? Vart bor han?Han bor i Nora och ja, jag ska flytta. Jag ska flytta pga av att han bor i ett hus jag trivs väldigt bra i, ett område och ställe jag verkligen kan tänka mig att bo och låta vårt/våra barn växa upp i. Vet redan nu vilken kärlek hon/dom kommer få uppleva. Det är ett gemensamt beslut som inte varit helt lätt. Men det är ett beslut jag står fast vid och inte kommer ångra då jag ger det mer tid.  Ska du vara kvar som instruktör på MTC?Klart jag ska. Det är sant, jag ska fortfarande vara det och kommer endast göra uppehåll i graviditeten och en stund efter men det är allt. Jag har vänner här, min mormor och det tar max 2 timmar vid dåligt väglag. (Det som gör mest ont är såklart attacken för den kommer jag sluta gå på då det inte håller men hoppas kunna ”gästspela” någon gång. Men det tär lite extra på mig då den och människorna där betyder oerhört mycket och gjort sen 2013.)Men detta är något jag vill och bestämt mig för. Så varför inte åka var 14de dag för att göra det? Plus hälsa på alla jag kommer sakna. Ett fint sätt och göra det på.  När slutar du och flyttar härifrån?Jag kommer jobba fram till 1 juni om jag orkar, men just nu går det bra och hoppas på det bästa. Kommer eller har smått börjat så jag tar lite i taget men hoppas på att flyttlasset gått i juli ialla fall. För som sagt, man vet ju aldrig hur man mår!  Kommer det inte kännas konstigt?Jag tog på detta väldigt lätt i början men har såklart blivit jobbigare och jobbigare med tiden då alla tankar far runt i skallen. Alla frågor man får och allt som påverkar mig.Men med tiden vet jag att det kommer bli bra. Jag kommer ju få en vardag med världens bästa människa, bli sambo med han. Som jag längtar! Kommer sakna mycket här ”hemma”. Det kan vara små saker som att gå till jobbet och känna mig trygg eftersom jag vet vad jag ska göra, hälsa på mormor, åka till annethe å dricka kaffe, eller till sunnemo och busa med barnen, eller ransäter å busa med inez, gå till affären och prata lite med nån man känner, åka och träffa Jessika i Hagfors och prata om allt, ta en promenad i områden jag vet vart jag är, skoja med petra innan varje attack-pass, vara på dom passen, träffa människor. Det finns så himla mycket. Men ja bor inte 200 mil bort, bara 12. Men ändå känns det ju, det erkänner jag. Att flytta från en trygghet man varit i sen man va bebis typ. Men jag vet att jag klarar detta. Jag är vuxen nu och måste våga.