Free cerveza 18/10

Imorse ringde klockan allt för tidigt och då menar jag waaaay too soon. Det var fortfarande mörkt ute där vid 5 men vi hade bestämt oss för att vara med på en morgon stand-up paddling i soluppgången. Så det var bara på med badkläder och treva oss ner till vattnet. Vi lyckades komma på våra brädor utan att falla i vattnet, tur det annars hade det blivit kallt. Eller egentligen var vattnet varmare än luften men att ligga där på brädan i ett par timmar blöt kunde nog bli rätt kyligt. Luften i sig var frisk så här tidigt men inte så man frös allt för mycket. Vi blev en grupp på 5 stycken som trotsade sömnbristen och paddlade rätt ut på sjön. Man hade redan börjat ana vart solen skulle göra sin entré över bergen med lite röda tomer. Vi paddlade längre och längre ut och snart började skådespelet. Det blev en magisk soluppgång i många nyanser, men som dominerades av persikofärger. Vi låg där guppandes ute på sjön, det blåste knappt och högt i himlen över de än svarta bergshorisonten började solen närma sig. Vattnet reflekterades i himlen färger och skapade vatten i orangea skalor som successivt över mer till en klar ljusblå. Och som man aldrig får glömma när man skådar dessa spektakel, att inte bara bli helt förtrollad i det framför sig utan även vända blicken bakåt och alltid kolla runt omkring sig. Färgerna lekte såklart i omgivningar kring oss. De svarta bergsväggarna gick i en våg av en lång grön skala med en touch av himlens färger. De små avlägsna byarna kring sjön som var så vackert upplysta i mörkret började långsamt försvinna iochmed att ljuset från solen eskalerade. Också vår söta charmiga by San Marcos började träda fram i sina verkliga färger. Asså vilken superby, helt underbar. Det var bara en litet by med färgglada hus hög uppsatta på, vad som syntes från sjön, nästan som en liten våning i berget. Husen klättrade såklart men utgick ändå en bit upp från vattennivån. Vulkanerna i bakgrunden visade sig i sin fulla prakt där sockervaddsmoln smekte förbi topparna. Bakom oss började livet igen och dagen var på ingång. Eller ja det kanske bara var Ger och en annan tjej som kom paddlandes ut för att joina. Vilken fantastisk soluppgång. Och där i vår filosofiska anda kom vårt busfrö Ger till undersättning, lugnet var slut och skratten var igång. Han var på jakt och först i vattnet blev Mich, som slog sig ihop med piraten för att med visselpipan i min attackera nästa bräda. Det blev en kamp men både Anna och jag lyckades parera och hålla oss undan och ändå fortsätta njuta av soluppgången ett tag till, men med den ständiga känslan att bli attackerad av pirater. Solen hade nu klättrat upp på himlen och vi tog oss tillbaka. Såklart så klarade vi oss inte torra i land men dock med själen full av skratt och barnslighet (älskart). En riktigt busunge och filur den där Ger.  Klockan var inte mycket då vi strandade på torra land igen. Mich och Anna gav sig iväg till tälten för att försöka sova lite, och jag satte mig med de andra på terassen. Dagen hade redan fått ett grepp om oss. Det blev chill och misstämning med ukulele och successivt vaknade fler själar till liv. Vi käkade frukost och försökte få till en plan för dagen eller dagarna. Ingen var riktigt kapabel till beslut, så Anna fick dra i dagens svåra val. Men stress visste vi inte riktigt va de va. Vi hängde lite på bryggan, badade och lattjade i vattnet. Sen blev det till att packa ihop och ta färjan till nästa by kring sjön. Jag ska vara ärlig, det gjorde lite ont i själen då vi ändå umgåtts mycket med folket här och verkligen uppskattade detta ställe och familjekänslan. Men det var dags och tur var väl det att vi ändå skulle fortsätta vår tur med vår resefamilj, som dessutom hade fått tillägg av två danskar, Emma och Chris samt en tysk tjej Alina. Det gladde oss till tusen att få hänga ytterligare dagar med dessa. Vi tog vårt pick och pack och hoppade på färjan till San Marcos.  Turen tog oss över sjön med vackra vyer som vanligt. Uppe på bergsväggarna såg man även drakar flyktandes i vinden. Vi stannade till på flera ställen utmed vattnet men tillslut var vi framme. Vi möttes av precis den känslan vi hade läst oss till. Det var en riktigt mysig lugn hippieby som andades chakras och yoga. Vi gick längs huvudgatan (om man ens kan kalla det för gata, mer huvudgränden) som var kantad av stånd och riktiga hippiepersoner. Inte så många lokalbor, utan många såg ut att komma från andra länder ursprungligen. Det var rastaflätor, piercingar, tatueringar, ja hela bilden av hippie i människoform helt enkelt. Och hela byn var i princip vegetarisk (eller vegansk), okej inte helt men här var det snarare tvärtom att det var köttet som var den alternativa rätten. Så annorlunda och spännande ffa för vår lille kanin Anna. Det var lite annorlunda saker här att kolla på men vi gick förbi och fortsatte mot vårt boende som Nemo hade kollat upp. Och ja detta var en plutteby och tog oss inte lång tid innan vi kom fram till ett av hippiepartyhostelen. Vi lyckades få plats allihopa och fick lite tid att packa upp (eller ja snarare lägga ner väskan eftersom man aldrig packar upp). Vi tre tog oss en sväng i huvudgränden för att checka in utbudet och det ändå lite annat som erbjöds här. Vackra smycken, spännande människor, tydligen en jättegod glass som vi inte testade och andra souvenirer. Vi köpte med oss ett bananbröd och smakade på detta underbart goda saftiga bröd på vägen tillbaka.  Vi mötte upp de andra på hostlet eftersom vi skulle ta oss till en ost- och vinsmakning i en annan by i närheten. Tillslut lyckades vi äntligen samla truppen och var snart på väg i en båt till San Juan. Det blev bara en kort tur och denna lilla by verkade inte lika turisttyngd som de andra vi besökt. Men en annan vibe bjöd den på, mycket vackra tyger och målningar i alla färger. Supercharmigt. Och som vi såg fram emot denna kväll men jag hade mått ganska konstigt litet ett tag, men kände att det började komma över mig nu. Jag började misslyckas med att förtränga bakfyllan, trodde jag. Vi splittrades ett kort tag för att invänta Saggy som hade glömt sin telefon på Free Cervezas, Paul som gick mot restaurangen (eftersom vi skulle bli något sena, och detta var ändå något man var tvungen att boka trots att vi är i Guatemala) och vi andra tog svängen om en ATM. Vi möttes upp alla på restaurangen och jag kände snart att jag skulle inte klara av att ens äta. Fan också, jag älskar ju ost. Jag mådde inte alls bra och sket i middagen över huvud taget och tog mig hemåt istället. De andra njöt av en riktigt god ost- och vinupplevelse som jag verkligen unnar dom. Jag är inte ens avundsjuk för jag har inte kunnat få i mig nåt, det fick bli sängen för mig istället. Det spöregnade när jag tog båten tillbaka till San Marcos men snart var jag inbäddad i en varm säng, sådär kring 6-tiden. Resten av dagen försvann för mig men jag tror inte de andra hittade på så mycket senare på kvällen. Så ah det blev en tidig natt.