Planer är till för att brytas 29/10

Jag vaknade på natten och var tvungen att springa på toa. Japp precis såhär på dasset man vill spendera en av ens mäktigaste upplevelser i livet, men det hör väl till. Dock fick jag återigen uppleva Fuegos naturliga krafter i natten. Anna var uppe hon med men detta kom från andra hållet. Usch stackare, men som sagt vad ska man göra. Jag fick mig en blund igen innan klockan ringde vid 3.30. Det regnade fortfarande ute och efter ytterligare toabesök fick vi reda på att vi skulle avvakta morgonvandringen. Vi kunde få lägga oss igen och om regnet skulle avta skulle vi gå. Jag hann precis lägga mig tillrätta med alla mina kläder i sovsäcken när de ropade att det var dags. Folk gjorde sig i ordning, men vi blev några som stannade kvar. Jag, Anna och några till blev kvar. Jag ville inte riskera att jag själv skulle få utbrott utan toa med min värkande mage och Anna hade kaskadspytt hela natten. Vilket gäng, men Michelle fick ta turen för vår skull också. De försvann ut i mörkret och snart blev det tyst igen. Vi somnade om och fick lite återhämtning. Jag vaknade precis lagom till mitt nästa toabesök igen när solen precis började ge ljus åt himlen. Jag blev uppe, ensam vid brasan och fick skåda en av de mäktigaste soluppgångarna jag sett. Med siluetterna av vulkaner i närområdet och längre bort i fjärran med kuslig dimma nere i dalen och några få moln som susade längre ner och färgerna från solen. Himlen var ömsom klädd i strimmor av lätt upplysta moln och färger som skimrade i rött orange gul. Fuego fortsatte med sin aktivitet i bakgrunden och långsamt kom världen till liv. Ljuset tändes och himlen blev mer och mer ljusblå med en horisont i eldens färger. Solen började närma sig uppgång och tog vägen förbi den närmaste vulkanen och skapade ett sådant mäktigt ljus och magisk stund. Det är ju i dessa stunder man verkligen uppskattar livet. Tänkt er, sitta ensam vid en brasa på en vulkan på 3600m höjd, en aktiv vulkan bulmandes i bakgrunden och en soluppgångsvy utan dess like. Tacka vet jag moder jord.  Dagen var kommen och det började röra sig lite i tälten. Det hade också kommit tillbaka en tjej från morgonturen som hade vänt om och irrat omkring bland alla camps. En av de andra guiderna på campet var uppe och underhöll elden. Ljuset föll magiskt på omgivningarna medan dimman fortfarande låg ojämnt utspritt nere i dalen. Ljuset lät oss se Fuego i dagsljus utan en massa moln i vägen. Ena delen var grön av växtlighet medan den största delen var mörkt brun med stråk av röd och svart berggrund utan någon som helst växtlighet. Det var väldigt vackert även på vår vulkansluttning, tussar av gröna buskar och en massa olika blommor faktiskt i varierande färger. Jag gick tillbaka till tältet och mötte Anna som också var vaken, efter en ganska tumult natt. Vi var ganska slitna båda två men ändå glada över att vi hade stannat. Vi chillade med fötterna utanför tältet med en otrolig vy över Fuego instämde i att allt inte alltid går att kontrollera men att det ändå är en upplevelse, kanske tom en ännu galnare upplevelse. Inte optimal men man får tacka för det man ändå får uppleva.  Snart var morgongänget tillbaka, glada och exhalterade.  De hade haft en supercoolt och mäktig upplevelse. Lite avundsjuka blev vi nog allt men vi var ändå nöjda. Lite synd var det ju trots allt eftersom man hade sett fram emot det så mycket. Men jag hade ändå fått mig en av de vackraste soluppgångarna i mitt liv. Snart vaknades det frukost, men det blev inte så mycket för Anna men jag lyckades få i mig lite. Det var toast, en brödmuffin, flingor, jordgubbar, nutella, jordnötssmör och te. En riktig fest egentligen. Det blev toan för mig. Och snart var det dags att packa ihop. Klockan närmade sig 8 och snart var alla klara att ge sig av. Min mage krånglade och gjorde ont och dessutom illamående och yrslig. Anna mådde inte heller något vidare men det var bara att bita ihop. Vägen ner blev ingen större hit, kämpigt och mer eller mindre eländigt. Men det gick! Och det var jag glad över. Snälla Anna fick ta min vattenbehållare så jag kunde fokusera på mitt. Vägen mer gick betydligt snabbare och på kanske 2h var vi nere igen, men benen var väldigt trötta. Det var tungt att ta sig nedför också med sina darriga ben som hela tiden fick parera nedåt. Dock när vi hade en bit kvar mötte vi konstigt nog Nemo och Saggy som mot alla odds ändå hade bestämt sig för att göra hiken med två andra från vårt hostel. Och strax innan vi kom tillbaka till vägen där vi hade blivit avsläppta mötte vi även Emma och Chris till vår förvåning (de hade levt lite under radiosilence när vi i resefamiljen hade kommunicerat på whatsup). Det var riktigt kul att få se alla kända ansikten och med en snabb kram och några utbytta ord lämnade vi varandra igen. Så det kan bli. Väl nere vid vägen kunde vi ta igenom oss lite och jag fick samla mig lite. Men vi hade klarat det!  Vi blev upplockade av shutteln och Pablo/Pedro och åkte tillbak till deras base för att lämna av all utrustning. Jag hade somnat på bussen och mådde kanske lite bättre, magen fortsatte krångla och låta likt Fuego men illamåendet var bättre. Faktiskt så tror jag att detta är en biverkan av malariatabletten för jag mådde likadant förra gången. Men kanske plus höjden och utmattningen, don’t know. Vi fick oss iaf en varsin supergod smoothie och återigen leka lite med vovvsingarna innan vi satte oss i bussen igen på väg tillbaka till Antigua. Dock fick vi lite förhinder i form av en rökande motor, precis som i filmer när det riktigt ryker från motorhuven och vi fick byta buss. Men snart var vi tillbaka på kullerstensgatorna och vi sa en efter en hejdå. Sen var det vår tur och vi hoppade av och tackade för turen.  Resten av dagen blev ganska seg med en del toabesök. Vi roade oss på egen hand med diverse saker och jag fick mig en promenad i benen. Jag gick äntligen förbi stadens mest kända attraktion, nämligen Santa catalina arch, som är porträtterad på alla bilder från Antigua. Jag rekade lite angående vår kommande vidareresa och gick förbi ett bageri som skulle ha de bästa kanelbullarna, men de hade precis stängt. Fan, vi hade redan försökt en gång dör men tydligen skulle det inte få bli någon kanelbulle här. Jag strosade vidare genom staden och längs kullerstensgatorna och de mysiga enplanshusen i olika färger. Omgivningarna här är också fantastiska med vulkaner och grönska. Jag tycker det är ganska nice att promenera själv och upptäcka nya vägar och nya saker för efter varje tur ser man alltid någonting nytt.  Väl tillbaka var vi tvungna att planera. Dagen hade gått fort trots att vi inte hade gjort någonting alls. Egentligen hade vi planen klar för oss men återigen satte en ny tanke bollen i rullning. Vi var egentligen inte kapabla till att tänka så mycket eller ta beslut i vår utmattade sinnesstämning. Ändå efter en lång diskussion och överväganden ändrade vi ändå på planerna. Vi hade egentligen tänkt åka till El Tunco i El Salvador imorgon vid 7, men nu blev det att vi efter väldigt mycket och men stannar kvar för att åka till Honduras på fredag. En helomvändning och alla planer på ända helt enkelt. Och det var inte lätt med tanke på allas trötthet i dagsläget, men denna nya plan kändes snart helrätt för alla. Det är alltid kul när man får nya idéer och verkligen vänder ut och in på resan, men det slutar alltid i aktiva val och överväganden som blir rätt i stunden. Och detta kändes verkligen rätt trots att vi egentligen hade spenderat allt för mycket tid i Antigua. Men nu fick det bli lite till ändå. Jag spenderade tid med min bäste vän, toan och snart sved stjärten. Too much? Heh. Iaf natten var på ingång för oss snart, trots att klicka bara var kring 8/9, men det kändes helrätt med en tidig natt. Och till min förtjusning fick man somna till den härliga livemusiken som spelades på hostlet. Godnatt på er.