Där det bara var tillåtet att drömma

En gång kom vi till en stängd stad där drömmar var allt de hade.31 år senare kommer tusentals svenskar dit med sina drömmar.Jag vill gärna tänka att det betyder något. Egentligen är det givetvis helt absurt att det var där vi hamnade. I Leningrad. I Sovjetunionen. Exakt hur det gick till minns jag inte. Jag tror att det fanns andra förslag på bordet. Förslag som sköts i sank av en tidigare generation som inte kunnat sköta sig. Så det blev världens största land. Det mytomspunna röda hotet. Hatet i öst där människor levde instängda och där ladorna rullade på gatorna. Vi åkte båt, vi åkte buss och vi kom fram. I dag skulle jag vilja samla mina gamla klasskamrater från den tiden och prata om hur deras bilder från den där resan ser ut. Säkerligen skiljer vi oss åt både här och där, men jag skulle ändå gissa att vi delar en hel del. Som den rosa läsken. Den som såldes i hotellreceptionen för inga pengar alls och som vi drack som vore det vatten. I själva verket var det väl i det närmaste något som kan liknas vid hallonsoda och nästan det enda i kaloriväg vi fick i oss. Det, och spriten. Den vi köpte på Beryozka där våra dollar vägde guld. Maten gick inte att äta. Kycklingsoppan som bestod av fläckat vatten med ett söndertuggat ben i blev stående. Äggen gick att skjuta iväg som gummisnoddar och gröten var cementsubstitut.  I fem dagar gick vi på cirkus, på balett och tittade på byggnader. Vi tog selfies, utan att veta att det var så det hette, tillsammans med soldater som glatt poserade med de spelat stöddiga 14-åringarna från Tyresö, klädda i amerikanska jeans, och mer än något annat träffade vi stadens pojkar och flickor. På hackig engelska ställde de frågor om allt möjligt och vi gjorde detsamma. När de följde med oss från det där diskot, där det fem år gamla Thriller-albumet rullade eftersom det nyss landat bakom järnridån, fick vi sällskap av män i trenchcoats. De såg ut som vi trodde att de skulle göra. Det mesta gjorde trots allt det.  De knackade på hotellrummet, tittade in, kikade under sängen och i garderoben, men inte på toaletten där våra nyfunna vänner gömde sig. Männen i trenchcoats sa något vi inte förstod och försvann. Vi fortsatte festen och om världen då sett ut som världen gör idag hade det kanske varit början på en långvarig kamratskap. Men det fanns inga sociala medier och brandväggen bestod av politik, soldater och hotet om krig. Vi sa hej då eftersom det var allt vi kunde göra. Militären genomsökte vår buss innan vi korsade gränsen in till Finland. Vi tyckte nog mest det var spännande, men bakom oss fanns de kvar, flickorna och pojkarna som antagligen drömde större än vi gjorde. Det var ju allt de tilläts göra.  På båtresan hem åt jag "mat" för första gången på fem dagar. Chokladmousse. Jag fick ont i magen efter ett par skedar.  31 år har gått sedan vi lämnade den där platsen. Nu heter Leningrad inte längre Leningrad. Sedan 1991 är det Sankt Petersburg. Där ligger världens dyraste fotbollsarena och där ska Sverige spela åttondelsfinal i fotboll. Tusentals svenskar kommer vara på plats. De kommer inte att behöva gå hungriga. De kan köpa de de vill ha utan att gå till Beryozka och de kommer dit med sina huvuden fullt av drömmar. Spelarna på planen delar dessa drömmar med en avgörande skillnad. De kan göra verklighet av den.  De har redan gjort mer än vi trodde, men det betyder inte att vi inte kommer vara besvikna när äventyret tar slut. För vi ser ju möjligheterna. Vi kalkylerar, funderar och kan ana en väg som kan räcka till något enormt. Till en ny evighetssommar i fotbollens tecken.  1987 var Sverige också i Sovjetunionen. Man vann en vänskapslandskamp med 3–1. Anders Limpar gjorde ett mål och Mats Magnusson två. Jag vet inte om det betyder något alls, men samma år spelade Sverige 1–1 borta mot Schweiz i EM-kvalet. Det var 7000 personer på plats och såg den matchen. Blir det 1–1 nu också blir det straffar och till slut har jag bestämt mig för vilka fem jag vill se kliva fram. Andreas Granqvist, Ludwig Augustinsson, Viktor Claesson, Viktor Nilsson Lindelöf och John Guidetti. Tillsammans har de slagit 56 straffar och missat 6. Det är statistik att sätta in på en schweizisk bank. Mikael Lustig rök i sista stund, men kliver fram som sjätte gubbe. Om det kommer dit. Om vi vinner så vet jag att vi jublar tillsammans, vi gamla klasskamrater som sedan länge spritts för vinden. För det är vad fotbollen gör. Den för människor samman även om det inte sker fysiskt. Vi kommer vara miljoner framför tv-apparaterna som ser samma saker. Som förtvivlar och jublar samtidigt. Som svär och hejar unisont. En enda gigantisk hejaklack och någonstans vill jag tänka att vi har några vänner även där i Sankt Petersburg som känner lite med oss. Som inte är helt neutrala i det mest neutrala av alla möten i detta VM. Som ser skillnad på Schweiz och Sverige och som minns när några 14-åringar från Tyresö kom på besök en gång när de fortfarande bodde i Leningrad.