Norlings tysta revolution

Allt skedde i ett gyllene strålkastarljus.Ändå var den svår att upptäcka.Den Norlingska revolutionen. Ni vet hur det brukar vara vid den här tiden. Fotbollsklubbar som misslyckats presenterar sina visioner. Förr i tiden hette det femårsplan. Det uttrycket har väl fått en lite negativ klang, men 2017 kom till exempel GIF Sundsvall med sin "vision". SM-guld 2022. I år var annars IFK Göteborg den dalande jätten som skulle börja mullra genom sitt nya sätt att spela. Tålamodet var stort, men i slutändan var det det gamla sättet att spela som räddade kontraktet och jag tycker allt att det har varit lite tyst på den blåvita fronten. Vad gäller egentligen nästa år?  Malmö FF försökte sig också på en ny strategi, men det höll på att sluta i fiasko. Tränaren sparkades, plånboken öppnades och vändningen kom, men alltför sent. Vid det laget hade nämligen AIK redan sprungit ifrån och det var aldrig nära oavsett hur mycket det än talas om den fantastiska himmelsblå hösten. Hur vi än väljer att se på allsvenskan 2018, kanske genom att lyfta fram just Giffarnas spanska bollrullande eller Hammarbys stora kliv till seriös titelpretendent, fanns det egentligen bara en enda revolution som genomfördes och den höll dessutom hela vägen. Den Norlingska revolutionen. Jag tänkte på det när jag såg Björn Wesström i någon intervju tala om hur man lämnade hybrisen bakom sig, hur Rikard Norling egentligen lyckades med något större än att bärga det guld som ju har en tendens att blända oss så att vi inte ser något annat.  Så länge jag har följt svensk fotboll, och det är längre än jag vill tänka på just nu, har AIK haft en grandios självbild som sannerligen inte reflekterats av prisskåpet på Karlberg, eller var det nu än har stått. SM-titlarna var få och dessutom från en tid före samt mellan två världskrig. Ändå såg klubben sig själv som stor och mäktig, en tanke som, mer än något annat, fick näring av triumfen 1998. Med Stuart Baxters kostym och efterföljande Champions League-spel var det självklart att framtiden var svartgul, men vi vet hur det gick. Elva år passerade innan Daniel Tjernström fick lyfta bucklan han kommit till klubben för att prenumerera på. 2009-titeln kändes dessutom lite som en slump och inte en del av en uttänkt strateg. En ung, oprövad tränare som bara körde, en sportchef inkastad i uppdraget och en ekonomi i fritt fall. Med dessa ingredienser gick det vägen. Året efter kraschade laget och nästan hela klubben. Det ledde till Andreas Alm. Under den ibland svårpratade, men alltid intressante Alm växte AIK. Blev en toppklubb på riktigt, utan att bli toppklubben. Hybrisen levde man aldrig upp till och mantrat "Nästa år då jävlar" blev en ständigt ouppfylld profetia. Inte heller Rikard Norling lyckades. Inte förrän han skalade av hybrisen.  Att AIK har en stark defensiv är ett osynligt märke som bärs bredvid den oövervinnliga solen och tornet. Stuart Baxters ande lever över laget än idag och att allt startar längst bak är således inget märkligt. Men även 1998 var AIK ett framåtlutat lag. Man hade karaktärer som gick först och det fanns en självklarhet över hur laget uppträdde, något som blev än tydligare under de kommande åren. 2009 var det samma sak. Defensiven först, men offensiven var laddad med hybrisbränsle, (När vi kör, kör vi) och 2010 var det än tydligare med budskapet "Kom och ta oss."I år. Not so much. AIK var ett ständigt tålamod. En evigt darrande supporternerv. Uddamålssegrarna och kryssen radades upp. Jag vet att jag själv ifrågasatte inställningen vid något tillfälle, men jag var inte ensam. Stefan Billborn satt, numera berömt, i 08 Fotboll och varnade för att det kunde bli för mycket kryss. I slutändan kryssade AIK mest i serien. Två kryss mer än IFK Norrköping. Två poäng mer än IFK Norrköping. Då var Billborn ändå betydligt mer positiv till Norlings strategi än många andra. Det krävdes inte särskilt mycket näthäng för att hitta kritiken mot handbromsen, men ramsan "attack, attack, attack" rullade aldrig ner från läktarna och även om den gjort det hade Norling garanterat ropat; "shape, shape, shape" från sin bänk. Det krävs inte överdrivet mycket mod för att ställa sig vid sidlinjen och skrika "kör" till sina spelare. Crash and burn har alltid varit populärt och i en klubb badad i megalomani är det givetvis välkommet. Norling lät frustrationen studsa av sig, höll spelargruppen tajt och vann det fjärde guldet i modern tid till ett AIK som alltid låtit som om de vaktar dörrarna till Fort Knox. Det är mod. Att det ens blivit en seriös diskussion och rykten kring Rikard Norlings framtid säger väl allt. Guldet var inte tillräckligt mycket AIK-stil och vore det inte spännande med Olof Mellberg?Nu låter det som om att Norling blir kvar och det blir intressant att se om revolutionen fortsätter. Om hans svartgula gäng fortsätter att kontrollera sig till poäng. Om det blir ett väntande mästarlag som tålmodigt backar hem utan boll och lika tålmodigt söker öppningar med. Då kanske vi ändå ser en början på en riktig femårsplan. En vars främsta arv inte blir sportsliga framgångar, utan det som för evigt begraver "Kom och ta oss"-attityden. Fan tro't