Vi har vår fucking allsvenska tillbaka

Vårsäsongen som kändes som sommar.Vad vi fick?Vi fick vår fucking allsvenska tillbaka. Den har fått stå ut med mycket. Slutspelsidiotin på 1980-talet (rembember that, kids?). Mästerskapsserien och kvalserien på 1990-talet. En publikkris där emellan. Det fanns en tid när dödens kalla hand vilade på dess axel, men den överlevde och nu är det verkligen sant, det vi annars hävdar lite för enkelt och slentrianmässigt inför varje säsongsavspark, nämligen att den är hetare än någonsin. Vår allsvenska. FIFA må har rullat ut den röda mattan. Alla kameror må nu ha riktats mot den största av scener där de största av stjärnor (och Ola Toivonen) ska dansa några veckor, men när allt är sagt och gjort och när den riktiga hettan verkligen anländer (vad fan hände egentligen, maj?) är det allsvensk vardag igen och festligare blir det liksom inte.  Jag ska erkänna rätt upp och ner att jag åtminstone anade skuggan av lien och den där kalla handen när Markus Rosenberg lekte in 3–0 hemma mot Rödtjurarna för något som nu känns som en evighet sedan. Jag föreställde mig en serie med en svensk motsvarighet till Celtic där alla andra slåss om smulorna och hoppet om att kanske nå ett gruppspel i Europa League och därifrån samla tillräcklig monetär kraft för att få rätten av våga drömma om titeln igen. Och visst har vi levt under en himmelsblå dominans. Det går ju inte att säga något annat. 2010, 2013, 2014, 2016 och 2017. Många guld blir det, som uppfinnaren skulle ha sagt. Men vi har också Helsingborg, Elfsborg, IFK Norrköping under de där åren och nu har vi 2018.Vi har Hammarby, vi har AIK, vi har IFK Norrköping, vi har Djurgården och Örebro. Vi har ett Dalkurd som åker till Malmö och tar med sig en poäng hem och vi har en lång sommar och höst som lovar allt. Kort sagt. Vi har vår fucking allsvenska tillbaka. Det finns så mycket att berätta om de här våren att jag skulle kunna fylla Stefan Billborns anteckningsblock. Vi har Nanne Bergstrands glasskjorta, Jiloan Hamads krossade VM-dröm, Örebro SK:s fina inmarsch, Özcans titelblick, Pamparrest och tjänstledige Robin som bara lirar lite proffsfotboll helt plötsligt. Det finns drömmål att minnas och domarmisstag att förtränga. Vi har åtminstone en sparkad tränare (vad var egentligen Dalkurd-grejen?) och mer än något annat har vi en serie så jämn att det knappt går att klämma in ytterligare en pokalkandidat. Pausen kommer både lägligt och olägligt. Vi vill ju egentligen bara att det ska fortsätta och önskade nog alla lite till kvinns och mans att de städade av den där turneringen borta i Ryssland på ett par dagar. Samtidigt får vi nu ytterligare en försäsong att analysera och en handfull lag som trovärdigt kan utnämna sig till mästarpretendenter. Ett transferfönster ska öppnas och innan dess ska spekulationer en masse publiceras i braskande rubriker. Vi ska ha in åtminstone två nya tränare (för vad händer i Dalkurd egentligen?) och kanske ska en eller ett par spelare ta sig direkt från VM-arenorna till de allsvenska. Om så sker får de vara del av något fantastiskt. Ett oerhört höstrejs som börjar när sommaren ska vara som starkast. Om inte, spelar det ingen roll. För vi har vår fucking allsvenska tillbaka och det var fan i mig på tiden.