-

Igår kväll hade jag ett känsloutbrott, om man kan kalla de det. Jag och mamma satt och kollade på x-factor, sista personen var en tjej. Hon började sjunga en ganska vanlig rockiglåt, men hon blev sen tillbedd att välja en annan låt. För att hedra sin pappa som gått bort så sjung hon utan dina andetag, med älskade, älskade kent. Bara jag hörde låttiteln så satt tårkanalen igen. Sen satt jag där och grät under hela sången. Jag vet inte om jag tyckte hon var så bra, men själva låten är ju nått alldels eget. Texten berör så otroligt mycket. Efter själva programmet var slut gick jag upp, lyssnade på låten igen fast denna gång med kent, och framförallt GRÄT UT. Kom in på massa olika tankar. Bland annat Zeke, vår hund som dog för ett par år sen. Det kändes exakt som dom dagarna efter han dött. Och helt plötsligt började jag sakna honom jättemycket. Jag grät mig till sömns i kanske ett år, lite till och från, efter att Zeke gått bort. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte under den här tiden, men det kändes iallafall likadant igår. Stampe, min kanin som jag hade i trean, kom också upp i mina tankar. Han levde bara ett år, och jag kan inte påstå att jag "kände han" så bra eftersom vi hade honom utomhus. Ändå var det en sån tomhet innombords när försvann från mitt liv. Jag grät mig till sömns det året med, låg och bad till gud att jag skulle få honom tillbaka. Jag tänkte att han satt på något moln och tittade på mig, stampe alltså, och jag ville så gärna att han skulle veta hur mycket han betydt för mig. Zeke var fortfarande någott alldeles extra, jag vet att jag aldrig kommer få någon som han. Man glömmer väl inte heller något djur man faktiskt växt upp med, som man delar så många minnen med. Jag tror vi skaffade Zeke när jag var runt 6, och han dog när jag var runt 12. Så jag fick sex år med honom, världens finast hund. ♥