ge mig nått som känns

    Åh söta lilla oskyldiga men rädda och samtidigt nyfikna lodjurunge, vet du hur mycket jag skulle vilja rädda dig från den stängselomringande inhängnaden du lever i eller? Nej det vet du inte, men jag kom på att jag ville det när jag stod på andra sidan stängslet.     Veckorna går snabbt, ändå. Och jag börjar mer och mer tro på att nian kommer vara över innan jag vet ordet av det. Förut hade jag kanske tyckt det hade varit bra, att det skulle gå över så snabbt, men inte nu. För jag tycker om min skola och känner mig lixom trygg i min klass. Så tur är det väl att jag, trots allt, har ett år kvar. Sen är jag väl förmodligen lite rädd för att börja gymnasiet, det är väl det som tar emot och gör att jag inte vill ifrån nian. Men jag hoppas att jag som nu får en klass som jag känner att jag passar in i, någorlunda.    Jag är lite depp idag, därför ni får ett så djupt inlägg.