KARINDAGEN

iI dag går mina tankar till mina ungdomsvänner som tyvärr inte finns med oss nu men som lever i minnet.En Karin växte upp hos sin morfar och mormor på gjutarvägen. Och där var jag mycket och hälsade på och ibland för att hämta Karin för hon fick inte gå ut på kvällarna om inte jag kom och hämtade henne. Och hennes morfar hade en ko och en gris och en massa höns.Och där skulle jag försöka att lära mej att mjölka kor. Men det gick dåligt för jag var så rädd för kon så Karin fick stå och hålla i huvudet på kon när jag skulle försöka. Men jag lyckade aldrig bli någon bra mjölkerska.Men sedan skulle mjölken separeras innan vi fick gå ut på kvällen. Men jag tror att de var mycket snälla och rädda om Karin. På äldre dagar när vi har träffats och Karin kommit från Göteborg och hälsat på har hon pratat om att hon var så avundsjuk på mej  för hon hade sett att min mamma kramade mej och det var ju ingen som gjorde med henne. Det förstod jag ju inte då men nu förstår jag hur viktigt det är att man kramar sina barn.Så har jag min Karin nr 2 som växte upp i Trasbo. Där var det alltid så roligt och hon hade så snälla föräldrar. Och där var alltid så mycket folk och barn i Trasbo. Fram på bruket som man sade. När jag var litet sa mamma alltid "Gå inte fram på bruket". Men där fanns det alltid så mycket barn hemma hos mej på Smedvägen var det inte många barn. Sedan när Karin och jag träffade våra kära så sydde vi våra "brudlakan" och var med på våra bröllop. Och så har vi träffats i alla år våra familjer och vi gör det fortfarande. Men sorgligt är att Karin har lämnat sin Arne för alltid och även min Karl-Axel har lämnat oss. Men vi fortsätter att hålla kontakten. Men denna Karin dagen tänker jag på dem och är mycket tacksam för att de funnits.