Livet mäts inte med antalet andetag vi tar, men genom de stunder som tar vår anda ifrån oss.

Sitter nu i norge, funderar lite över dagen som gått , det är inte varje dag man begraver sin förebild.Pappas faster har gått bort, hon hade inga egna barn så jag och mina bröder betraktades som hennes barnbarn. Margreta som hon heter, hade ett litet extra öga till mig då jag var ända flickan bland pojkarna, hon var så glad att hon fick ge sin folkdräkt till mig, så att den gick vidare inom familjen istället för att sälja bort den. Margreta gav mycket, inte bara saker och pengar utan glädje iform av tacksamhet och välkomnande, ett bra exempel var då hon blev rånad när hon var ut och gick, istället för att känna ågest över de pengar hon miste tänkte hon mera på pojkarna, som varken blev anmälade eller behövde ge tillbaka pengarna till henne.. Pappa nämnde ofta att hon var den sista äkta hesthammer, tror det är för att hennes generation var den sista som jobbade som sjömän.