Some personal stuff

Har ni någon gång känt er sådär riktigt ensamma fastän ni är omringade av människor nästan hela tiden? Saknaden av någon som är där på riktigt och som bryr sig om en sådär lite extra? En person som man verkligen känner något för och som det pirrar i magen av när man ser och som gör en avslappnad och får en att må bra på riktigt. Så känner jag just nu. Har dock tyvärr bara fått upplevt detta en gång i mitt liv, under ett par månader eller så. Men just nu känner jag ett starkt behov av att få hitta den där speciella personen som gillar en för den man är och får en av känna sig speciell på ett alldeles underbart sätt. Att få ha någon att verkligen längta till att få träffa och krama om. Att få ha någon där att prata med som förhoppningsvis har saknat en tillbaks och som blir glad av att se en. Ibland undrar jag vad som krävs för att man ska få uppleva och vara med om detta. Varför får sådana människor som i grund och botten är elaka, falska och verkligen taskiga, vara med om detta? Vad krävs för att man själv ska få uppleva det? I sådana här stunder känns allt bara hopplöst och oerhört orättvist då allt jag gör är att försöka vara ärlig, snäll och omtänksam. Varför är det just de människor som beter sig precis tvärtom som får uppleva allt det goda och lyckliga? Alla trycker alltid på vikten av att vara en god medmänniska: "behandla andra så som du själv vill bli bahandlad", "ärlighet varar längst", "var dig själv". Ja, det finns säkert en miljon andra lika klyshiga ordspråk som alla förespråkar samma sak. Men varför ska man lyssna på alla dessa ordspråk, det verkar ju ändå inte löna sig i längden?  Sorry för ett väldigt personligt inlägg men kände ett starkt behov av att få öppna upp mig lite, få ut lite känslor och skriva av mig lite. Detta var ändå en av anledningarna till att jag startade den här bloggen så jag antar att det är okej.