SAKNAR LÖPNINGEN.

Jag trodde ALDRIG att jag skulle säga det här, men jag saknar verkligen att springa. Jag har inte sprungit mer än några enstaka meter sen precis i början av min graviditet. De första veckorna tänkte jag inte på det överhuvudtaget. Jag saknade inte någon träningsform i mitt liv - soffan eller sängen var det enda som lockade innan och efter jobb. Att vila blev nog också mitt sätt att överleva de veckorna, även om det låter lite dramatiskt. Det var inte så jag hade tänkt att det skulle bli. Innan jag blev gravid hade jag föreställningen att jag skulle vara aktiv och det var jag till en början - innan illamåendet slog till. Det sänkte mig totalt - jag orkade eller ville inte göra någonting mer än att ligga ner. Nu känner jag mig piggare, men att springa är fortfarande inget alternativ. Många som är gravida fortsätter springa och jag avundas dem verkligen. Att de kan och orkar. För min del finns det inte tillräckligt med energi för att ens springa en kortare runda. Den ökade blodvolymen i kroppen gör också att andningen är likställd med att jag aldrig skulle ha motionerat i hela mitt liv och när jag då anstränger mig lite extra så slår hjärtat i 190. Men det är inte bara det som hindrar mig från att springa. Jag har sedan några veckor tillbaka fått foglossning och även om det i nuläget inte är i sitt värsta slag, så gör det ont när jag går för långt eller står upp för länge. Med andra ord finns det inte på världskartan att jag skulle springa. Så därför saknar jag det. Jättemycket till och med. Styrketräningen saknar jag i nuläget inte överhuvudtaget. Men att springa eller gå en så lång runda att benen värker av utmattning - det saknar och längtar jag efter. Förhoppningsvis blir foglossningen inte värre så att jag åtminstone kan gå långpromenader i höst och sen får jag satsa på att vara tillbaka i löpspåret lagom tills nästa vår. När jag är läkt efter förlossningen och lilla frö är på utsidan istället för att h*n leka energitjuv i min mage. Även om jag beklagar mig nu kan jag ha överseende med det.