ULTRALJUD.

Igår var det dags för ultraljud. Vi skulle för första gången få se lilla frö. Tidigare i sommar har jag känt mig rätt lugn kring detta. Mer förväntansfull än orolig skulle jag påstå. Men i tisdags slog det helt slint i huvudet och jag kunde inte för mitt liv förstå att det skulle kunna gå bra. Antagligen skulle mitt barn ha tre armar, födas utan hjärna, vara siamesisk tvilling eller i värsta fall - inte leva alls. Om det här var ett sätt för mig att förbereda mig på det värsta eller om jag verkligen trodde på det vill jag ha osagt. Men jag ville i alla fall kräkas när vi satt i bilen på väg till Lund. Väl inne i Lund blev jag dock lugn. Då var det som om jag slog av alla känslor. Inte ens när vi satt 20 minuter extra i väntrummet hann jag bli orolig. När vi kom in i undersökningsrummet och träffade barnmorskan (som för övrigt var jättebra!) började jag återigen se framemot det som väntade. Vi skulle få se vår bebis! Och det fick vi också! Plötsligt dök lilla frö upp på skärmen och visade sig från sin allra bästa sida - sprattlade, sög på tummen och busade lite. Var väl inte helt samarbetsvillig enligt BM då det tydligen var roligt att gömma sig bakom min navel, men med en envis mamma kan man ju inte förvänta sig något annat. Motvillig till undersökning eller ej - allting visade sig vara bra med lilla frö. Det var en frisk bebis och vi kan vänta HENNE den 25 januari. Jag kunde inte låta bli att småle (okej, slå sambon på armen och säga "vad var det jag sa"), för jag har i stort sett hela tiden sagt "jag tror HON kommer den 25 januari". Nu är det ju bara ett beräknat datum, men jag satte ändå huvudet på spiken. Lilla, lilla frö. Lilla, lilla flicka. Enligt barnmorskans uträkningar ca. 19 cm lång (ignorera att det står 14 cm), 200 gr lätt och alldeles, alldeles underbar. Det sistnämnda kan ha varit mitt eget tillägg...