Livet med Tobias

Jag har turen att vara gift med min allra bästa vän. Han vet allt om mig. Mina bra sidor och mina dåliga sidor, och han älskar mig villkorslöst. För detta är jag oerhört tacksam för jag vet att många aldrig får uppleva detta.För drygt en månad sedan så sattes diagnosen bipolär på honom. Det är en lättnad men också en sorg. En lättnad för att han äntligen får rätt medicin och en sorg över att det tog så många år innan han fick den hjälp han så desperat har behövt. Med den nya medicinen fick han äntligen må bra igen. Jag ser en enorm skillnad på honom. Han är en ny människa. Med diagnosen får han äntligen svar på varför allt har blivit tokigt då och då genom hans liv. Han fick äntligen en förklaring på varför han inte kunde göra och vara som alla andra. Kan någon förstå vilket ok som lyftes av hans axlar? Jag förstår för jag har varit med honom i både toppar och dalar. Nu börjar ett nytt kapitel för honom och för oss som lever med honom. Äntligen vågar man tro på att allt blir bra. Tyvärr är det många som aldrig får hjälp med sin psykiska ohälsa. Dagens psykvård lämnar mycket att önska. I vårt fall började det först hända grejer när jag som anhörig blandade mig i detta. När jag röt till. Men majoriteten med psykiska sjukdomar är ensamma. De har ingen som lägger sig i. De får ingen hjälp. Hur länge till ska det vara så här? Fler måste börja protestera!