Min man är sjuk

Jag är gift med en underbart fin, omtänksam och ödmjuk man. Det går sällan en dag utan att jag känner hur oerhört tacksam jag är för honom. Han har funnits vid min sida när jag har varit sjuk. Han har följt med mig på alla undersökningar och slagits för att jag skulle få den hjälp jag behövde. Han åkte hem på sin lunch för att mata mig när jag var så sjuk att jag inte kunde resa mig. Han har duschat mig och tvättat mitt hår. Han är en genuint god människa som aldrig dömmer andra. Han ger alltid människor både två och tre chanser för han anser att alla gör så gott de kan med dem förutsättningar de har.Min man är också sjuk. Tyvärr syns det inte och därför blir han ofta dömd. Han är psykiskt sjuk. Enda sedan tidig tonår har han kämpat med detta. Två gånger har han försökt ta sitt liv för han inte har sett någon annan utväg. Båda gångerna har vården släppt i väg honom utan uppföljning. Han har försökt och bli "frisk" på egen hand, men lika lite som man kan bota en hjärntumör själv så kan man inte bota den sjukdom han har. Han är med all sannolikhet bipolär. Det man förr kallade för manodepressiv. En utredning har påbörjats och nu har han fått medicin för detta. Det sorgliga är att han är 45 år och har fått genomlida många kamper innan någon äntligen tog detta på allvar. Att leva med omedicinerad bipolaritet har kostat honom mycket. Vid maniska tillstånd har han sagt och gjort saker som han i efterhand inte förstår. Den maniska sidan tar över och sedan står han där med fruktansvärd skam och skuld. Människor tycker att han ska ta ansvar för vad han "ställt till" med och han har kämpat och skuldbelagt sig så fruktansvärt mycket att till slut blir han så djupt deprimerad så han kommer inte upp ur sängen. Det allra högsta priset betalar han själv. Det är han som står där naken och utblottad och vet inte hur han ska ta bort det han sagt eller gjort.Som hans hustru så ser jag ju alla sidor. Den maniska, den deprimerade och den normala. Det gör ont i mig att se honom lida. Det gör ont i mig att jag inte alltid kan hjälpa honom. Även jag drabbas av detta då det har hänt att jag inte känner igen honom, när han säger saker som jag inte får ihop. Men jag förstår samtidigt att det inte är han utan hans sjukdom som ibland tar över. Hade det varit en hjärntumör så hade ingen ansett att han skulle skärpa sig eller sluta göra "fel" saker. Fast vid psykisk ohälsa finns det väldigt lite förståelse. Ibland skulle jag vilja ställa mig och bara skrika "FATTAR INGEN ATT HAN ÄR SJUK?" Hjälp honom istället för att döma. Nåja, nu är vi i alla fall på rätt väg. Vi har äntligen träffat en läkare som ser och förstår. Medicin är insatt och utredning pågår. Nu är det min tur att finnas för honom. Min tur att stå vid hans sida och slåss för hans rätt till hjälp. Vid vår sida har vi en familj som finns där och fantastiskt fina vänner som hejar och stöttar. Det är ovärderligt i detta. Tack!