Kämpa.

Nu tänker jag låta sådär tråkig och omunter, men jag vill bara så himla gärna må sådär as bra igen, ha sådana lyxproblem och känna mig behövd. Just nu känner jag mig nog ensammare än jag någonsin gjorde när jag bodde borta. Även ifall jag har alla fina människor runt omkring känns det ändå som att jag är själv, jag är själv i att hitta mig själv, och det är ingen som riktigt behöver mig. Och det låter ju jätte larvigt att säga så, och rätt dumt med. Men jag känner mig ensam, bitter och gråtfärdig varje dag. Vilket suger! Jag är trött på att vara ledsen och inte njuta av allt runt omkring. Jag vill att bara jag ska räcka för mig själv, jag är bra nog. Jag vill tro det. Jag vet inte just nu pendlar allt upp och ner. Jag försöker hitta mig själv allt jag kan.