Del 8 - Missfall

Det är den 3/12-2016. Jag hade precis gått in i vecka 11. Hade en tid på Sahlgrenska 12/12 för en undersökning av livmodern, plus att jag då skulle vara i vecka 12 då, dom tänkte nämligen som så att det skulle vara lättare att se när grynet hade växt lite mera. Men så långt gick det aldrig.På söndag förmiddag den 3/12 stod vi några stycken och sjöng i kyrkan och jag kände att det var något som hände, kändes som att jag blödde så jag lämnade och gick direkt till toaletten och mycket riktigt så blödde jag. Det var inte mycket men jag oroade mig direkt för att det skulle ha hänt något. Min syster Hanna och hennes kille William åkte med oss hem och i bilen berättade jag att jag hade börjat blöda, alla var lugna och sa att det är nog ingen fara, men du kan ju ringa 1177 ifall du känner dig orolig.När vi kom hem så gjorde jag det, sköterskan på andra sidan luren sa att hon tror inte det är något farligt i och med att det blödde såpass lite och jag hade inte ont eller något, men hon sa att om jag är orolig så kan jag ändå åka och kolla nästa dag. Nu kände jag mig lugnare. På måndag 4/12 så ringde jag Fröja och fick en tid samma eftermiddag i Kungälv. Min man skulle jobba men Hanna & William åkte med mig. Väl där kände jag oron och nervositeten komma tillbaka och jag väntade mig dåliga nyheter. Dom ropade upp mitt namn och jag kände mig inte så väl mottagen, det första jag får göra är att stå därinne medans gynekologen säger "ursäkta mig, jag ska bara städa upp lite här efter min förra patient". Då var det blodiga instrument och papper och grejer han skulle plocka undan och jag kände bara "hallå!! Gör man inte det INNAN nästa patient kommer in!?" Verkligen 0 respekt för mig eller patienten innan. Det var bara en parentes men kan verkligen inte släppa det... Iallafall, när det var städat så var det min tur och han verkade totalt oberörd när han gav mig beskedet att "Jadu detta har inte gått långt. Är du i vecka 11 sa du? Det här har bara gått till vecka 6 skulle jag tro." Jag började gråta och låg och tittade på bilden och jag såg grynet ligga där. Lilla Isak låg ju där, något större än första gången jag såg det, men ack så litet. Gynekologen sa återigen oberört "ja det är inte mycket att göra tyvärr, nu kommer du blöda några dagar sen är det bara att försöka igen!" Tänkte ilskt i mitt huvud att det är inte så bara. Det var en tuff resa att ens få veta om jag kunde bli gravid över huvud taget eller inte... och den enorma lyckan som jag hade över att ens ha lyckats bli gravid trots sjuk i endometrios togs ifrån mig på mindre än en sekund. Gick därifrån medans tårarna forsade, jag sa ingenting när jag gick ut därifrån, helt likgiltig gick jag ut till väntrummet och hämtade min jacka, kände hur dom andra och receptionisten tittade på mig med ledsna ögon, jag gick raka vägen ut, Hanna & William gick efter och jag gav William bilnyckeln. Hanna satte sig bredvid mig i baksätet. Berättade det som hade hänt, även om dom förstod det på mig såklart. Skrev till Victoria och Sofia vad som hade hänt och ringde till Tony.Dagen efter den 5/12 hade jag och min kollega bestämt oss för att ta en dag där vi jobbade med schemat. Jag ville inte ringa och sjukskriva mig och berätta att jag hade fått ett missfall. Det var så jobbigt, för även dom var glada för min skull. Så trots att jag denna dagen blödde på riktigt, väldigt mycket så gick jag till jobbet och låtsades som ingenting. Jobbade på samma ställe som min svärmor och hon kom in på kontoret och frågade hur jag mådde, och jag sa att det är inte så bra och jag berättade vad jag hade fått besked om kvällen innan och jag började gråta. Min svärmor blev också ledsen och berörd och min kollega beklagade sorgen. Sen fortsatte vi med jobbet som vanligt. Idag kan jag verkligen inte förstå att jag gick till jobbet den dagen, blödde så mycket och det var så egentligen själva missfallet skedde. Satt där med gråten i halsen hela dagen. Efter den arbetsdagen kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket mer, än att jag var fruktansvärt ledsen, besviken, förbannad... Och mådde otroligt dåligt, både psykiskt och fysiskt. Hade fruktansvärt ont i magen några dagar efteråt. Blödde lite ett par veckor till. Nu var lilla Isak borta, bara sådär. Tänk va fort allt kan vända. En dag hade jag plötsligt ett gryn i mig och lika fort försvann det när det väl försvann.Nästa problem uppstod när vi skulle försöka igen.