Sedan började sprickan spricka mer och mer.

Vi har kommit till den här punkten i mitt företagande som jag har tvekat på om jag ska ta upp eller inte. Jag har bestämt mig för att jag måste ta upp det här - det är för stor och för viktig del i min företagsresa för att hoppa över. Det här är min version - jag kan inte mer än mycket påpeka att det finns alltid två sidor av ett mynt… Det var starten av 2017 och jag hade efter mitt bokslut 2016 fått rådet av min revisor att faktiskt unna mig min första utdelning från bolaget. Jag slog till på stort och plockade ut 50000kr före skatt. Det var enormt! Min dröm sedan barnsben var att leva och bo i USA så min direkta tanke var såklart - USA. Jag och familjen bokade en resa dit under sommaren -17, två veckor. Lycklig, stolt och glad så berättade jag för mitt team att jag lagt in två veckor ledigt (alltså de första lediga dagarna sedan starten -14) och planerat att vara bortrest, så vi behövde förbereda det. Det var i den vevan som sprickorna började spricka, vi blev de anställda som var hemma och drömde om semester (som vi ofta pratade om vid fikabordet) och chefen som unnade sig en tripp till staterna. Jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva vad som hände de kommande åren men jag blev tillsagd och informerad om alla mina brister, fel, okunskap, missbedömningar, dåliga beslut etc som jag genomförde som chef. Vi gick också en lång dialog kring att jag var otydlig, ostrukturerad och slarvig. Jag började styra upp mitt ledarskap och komma med tydliga beslut och instruktioner. Vår kultur på arbetet gick från att vi snackade om allt (ALLT!) vid matbordet till att vi skulle ha stängd dörr på lunchen, vi fick inte prata om mat och träning och absolut inte  ta jobbtelefonen med över lunchen (vilket vi gjort i starten då vi inte ville riskera att missa ett samtal). En kultur jag inte trivdes i - alls. Jag försökte febrilt förstå vad som hände, lyssna på mina medarbetare (OBS! Alla var såklart olika mycket aktiva i dialogen och några stod helt utanför), ändra mitt ledarskap, styra upp mig själv, anpassa mig och samtidigt få teamet att arbeta efter mina visioner och mål. Det gick SKRÄP. Jag grät när jag åkte hem från jobbet, jag grät på jobbet, jag mådde så dåligt. All min vakna tid gick åt till att fundera på hur jag skulle svara på frågor, kommentarer och påhopp. Hur jag skulle kunna vara den bästa chef och ledaren som gruppen önskade men inte hade. Vi sitter på ännu ett möte, jag är otaggad att genomföra mötet (och jag som älskar möten!) men det måste göras. Från mitt minne: "Alex vi har tillsammans kommit överens om att du är en dålig ledare - VI gillar inte din nya ledartyp - vi gillade dig förut - när du agerade mer som en coach." -Va? Då var jag ju otydlig, ostrukturerad och rörig, gruppbeslut funkar inte på en arbetsplats…? Och nu när jag kommer med ett tydligt, klart beslut som jag tagit själv, som jag har levererat det torrt och tråkigt som en chef ”sig bör” och sedan gått vidare… då duger inte det heller!? Nej min nya stil var ohållbar enligt gruppen. Jag grät - igen - hela vägen hem.  Så här höll det på och ja, jag tror att fast vi alla bet ihop och hade god min ut mot kund så tror jag att det märktes ut bland eleverna vissa dagar… Jag har fått frågan efteråt av en annan företagsledare varför jag inte bara ställde mig och upp sa NU RÄCKER DET. Jag vet inte, jag lyssnade, tog åt mig kritiken, tänkte att det måste vara så som några säger och ville på alla möjliga sätt vara till lags och ändra mig så jag blev så bra att de här anställda skulle uppfatta mig som den bästa chefen. Jag har berättat delar ur de här åren för en annan stor företagsledare och hon frågade mig om varför jag läts bli mobbad. Jag har inget svar på det heller faktiskt. Jag var novis, naiv och okunnig när jag gick in i mitt ledarskap och chefsroll. Jag har gjort fel och missbedömningar, jag har klantat till det i beslut och fått ändra mig. Men idag - skulle jag möta de här åren på ett helt annat sätt, med en helt annan inställning och kunskap. Tack vare de här åren. Vi har i över ett år efter den här tiden fått reda ut saker som går tillbaka till då. Saker och relationer som blivit så fel men nu rättas till sakta med säkert. Jag skäms i flera avseenden att jag som ledare lät det här fortgå så länge och inte bemötte det hela på ett annat sätt - men nästa gång, då är jag redo. Idag arbetar vi också på ett förebyggande sätt - bland annat genom att ha Mål- och motivationsdialoger varje månad med varje anställd. När vi efter en tid, i ny gruppkonstellation, hade vårat personalmöte förberedde jag det med ångest i känslan, med försiktighet skulle jag ta upp våra punkter på dagordningen, jag skulle komma med tydliga beslut samtidigt som jag skulle få gruppen att känna sig delaktig. Jag skulle inte trampa någon på tårna eller vara luddig i mitt snack. Jag genomförde ett möte på 1 timme. Jag grät när jag åkte hem -igen!- det var första gången på länge jag genomförde ett möte utan negativ feedback - på något vis. Det var en sådan härlig känsla att jag får en klump i halsen då jag skriver det här. Nu tar jag möten med ro och glädje igen. Det är en av mina styrkor, strukturen under och mellan möten, som jag hela tiden vill utveckla till ännu bättre insatser från min sida.