enough.

jag har suttit och kollat på skärmen i tjugo minuter. gråtit emellanåt. men får liksom inte till det, varken gråten eller texten. allt känns halvdant. jag minns den här känslan så väl. från förra året. 26 juni då pappa blev sjuk, hur allt tappade betydelse. samma är det nu, efter den 20 maj. jag kan liksom inte se på honom utan att vilja gråta. det är så mycket jag önskar jag kunde säga till honom, visa honom. jag vet inte. få honom att förstå. mamma också, samma där. jag har sedan i lördags, eller fredagskväll egentligen, isolerat mig och varit ensam. fem heldagar nu. jag orkar liksom inte. dragit någon lögn om magsjuka för jobbet. jag vet inte men jag vill bara få tiden att försvinna på ett sätt samtidigt som jag är så rädd för vad tiden gör med oss. jag måste i alla fall till jobbet imorgon, måste ut på aw imorgon, måste på jugge-festen på fredag, måste på min kusins födelsedagsfest på lördag. jag har bokat in mig på allt jag kan får jag måste ut och jag måste bryta detta snabbt. det räcker nu. fan jag hittar inte mer att säga.