im no good for you (me).

mitt största problem genom livet har alltid varit min självkänsla och min självbild. jag har i många år tryckt undan den tanken och det faktum, men med åren och alla olika kunskaper som tillkommer så inser jag att allt bottnar i det. och jag hatar mig själv ännu mer för det, vilket såklart bara blir värre med tanke på min redan låga självkärlek. jag missar så mycket i livet. jag begränsar mig själv så mycket. och allt jag varje gång önskar är att jag skulle våga. att jag skulle våga berätta för någon hur fan det ligger till, hur min självrespekt ligger på botten. jag ger sken av en så stark människa och en så trygg och stabil person. jag hör det ständigt, jag matas med det och man kan tro att jag skulle växa av det men jag mår bara illa. jag känner mig som en sån hycklare, kan heller inte ta emot det när jag innerst inne vet att jag inte alls är den trygga och stabila. jag kan inte ta emot det överhuvudtaget. jag vet exakt vart jag ska titta bort när jag går på gatorna, vet vart skyltfönster finns och vart min skugga kan speglas. jag vet exakt hur jag ska sitta för att försöka få något att se bättre ut. jag vet exakt vart i min badrumsspegel jag ska kolla för att bara se det jag orkar med att se. och jag hatar dagarna då jag vaknar upp och är på bra humör, då min sinnesstämning är på topp och jag råkar vända ansiktet för snabbt och se min egna skugga i det där fönstret. när jag ska smörja in kroppen efter en dusch och missat att spegeldörrarna på badrumsskåpet står öppet.. och jag ser det där jag inte ville se. jag hatar dom dagarna då jag inte är alert, då jag dras med. vilket också gör mig till en hycklare, för jag vill ju bara vara glad och då jag är glad gör jag sådana misstag som förgör mig själv ännu mer. och jag hatar att misstag för mig innebär att se sig själv på ett visst sätt, på ett visst ställe. jag har missat så många chanser till relationer, alla typer av sådana och inte bara kärleksrelationer. "dom gillar mig nu, men när dom ser mig från en annan vinkel kommer de inte att göra det" eller "han tycker jag är snygg nu, för det är mörkt, han är halvt berusad och jag har lagt ner så mycket precision i mina klädval och sminkval". det förgör mig. min riktiga kärlek, eller så nära det går att jämföra den med riktig kärlek sumpade jag på grund av mitt självhat och min egna självbild. jag insåg då att det är så mycket fel i mitt system, att jag behöver radera allt och bygga upp mig själv på nytt. jag testade terapi som jag för alltid dragit mig själv från så länge. jag minns att jag sa "jag tror på riktigt att jag inte är värd att älska" och terapeuten säger "så kan du inte tänka, alla är värda att älska" och jag inser att hon inte förstått ett skit och jag orkar inte så jag bygger på med mina stenar på min redan så höga mur. och jag bygger och bygger. jag skrattar och jag ler och jag får fan snart inte luft. jag försöker fylla på mina lungor men jag kan inte och det blir så jävla trångt omkring mig. mina egna tankar och känslor försöker så desperat att slå ut lufthål i muren. men det går inte. och jag gör det igen och igen. jag pratar med personer som visar ett intresse för mig. vissa som nått mig som många inte gjort och jag stänger då snabbt igen. bygger på med stenar. jag kan inte. de kommer se vilken hycklare jag är. de kommer inse att det är så mycket jobb med mig som person, att hela tiden följa med i mina sinnesstämningar. att hela tiden behöva vara med en person som man aldrig kan vara säker på säger det som den egentligen menar. för jag säger sällan som det är. jag säger det jag vet förväntas av mig. jag säger det som är bekvämt. jag är ständigt med om det, att jag vissa gånger säger eller gör något så oväntat från mina egna mönster och jag ser hur dom inte kan hantera det. jag ser hur dom blir obekväma och ifrågasätter. säger att jag behöver en paus kanske.. att jag kanske behöver vila, att jobbet varit stressigt och att jag kommer bli som vanligt igen. vad fan är som vanligt? vem fan vet hur jag är när jag är som vanligt när allt är ett jävla spel. jag känner mig så trött. jag är så trött på mig själv. jag är så trött på den jag låtit mig själv bli. jag är så trött på att stöta bort människor, konstant. redan veta att jag behöver avsluta en relation snart, innan den ens börjat. att jag redan räknar med att dra någon ursäkt den där dagen den där festen kommer. jag är så jävla trött. jag minns inte mycket från min barndom, jag försöker ibland istället minnas känslor och den tydligaste känslan jag alltid känt, så länge jag kan minnas är så mycket otrygghet och självhat. och jag vet inte hur länge en människa orkar att hata sig själv innan den exploderar. jag är inne på 20+ år och jag börjar svaja. jag börjar tvivla på att jag kommer komma ut från det här mörkret./t.don't you know i'm no good for you? i've learned to lose you, can't afford to.tore my shirt to stop you bleedin', but nothin' ever stops you leavin'.