mila, min mila.

min pappas faster, min farfars lillasyster. hon dog idag. det låter som ett släktband som är väldigt långt bort. men hon var närmare oss än många. hon var lika nära mig som min farfar var. jag älskade dom två så högt, speciellt tillsammans. deras syskonband var så speciellt, så tryggt och lojalt. så retsamt men med så mycket kärlek. när farfar dog, dog en del av henne och jag minns hennes stora sorg på hans begravning. jag minns dom två, tillsammans under min barndom. lekfullheten, kärleken för oss. hon fick ett barn, som sedan dog. så hon hade inga egna barn men den kvinnan skulle kunnat ge så många barn den bottenlösa kärlek hon besatt. jag är osammanhängande. jag vill säga så mycket, men det är bara ett buller i huvudet. hennes man dog för 13 dagar sedan. det var hennes man hon levt 50 år med men jag kände en sådan lättnad, äntligen skulle hon kunna fokusera på sig själv. vara med oss. spendera sin tid med oss. hon hade inget bra äktenskap och han var ett svin. vi ringde henne varje dag efter hennes mans död, planerade in saker vi skulle göra i sommar. jag har köpt så mycket saker jag tänkt ta med till henne ner. det är inte sakerna, det är stunderna vi planerat ihop som nu bara raserar. och min pappa. min pappa som är så sjuk och inte har någon möjlighet att åka ner. han kan inte komma undan sina läkarkontroller. men jag ser hur han brottas med alla känslor och alla tankar. att han inte kommer vara där på hennes begravning. att ingen av oss, hennes närmaste, kommer finnas där med henne. det skär i mitt hjärta. tetka, jag har älskat dig så länge jag kan minnas. jag har älskat dig sedan dagen du kom in i mitt liv. jag minns fortfarande ditt busiga sätt med mig, jag minns din blick och ditt skratt. jag minns hur du kallade mig för "min Ronja".. för jag påminde dig om Ronja Rövardotter och jag minns hur du sa det med så mycket mening. jag minns din och farfars lekfullhet med mig. jag minns hur ni såg oss barn. hur ni gjorde allt för att det endast skulle vara ett leende på våra läppar. ni blev gamla, jag blev äldre. kärleken och lekfullheten var kvar men blandades ut med allvar och livet. som sig bör. men den grunden ni tillsammans, du och farfar, byggt upp... den var ständigt där och gjorde sig påmind. jag har älskat dig så länge jag kan minnas och du har alltid räknats in till min närmaste familj. men det gör så ont i mig att du varit den som geografiskt varit längst bort ifrån oss. och tanken av att du dog i din ensamhet.. ger mig andnöd. tetka, jag hoppas att du och farfar återförenats. att ni ser ner på mig ibland. att ni visar mig något busigt genom någon så jag kan bli påmind om er. tetka jag hoppas att du alltid visste hur högt älskad du var av oss och hur mycket vi värdesatte dig. jag hatar att ditt öde blev som det blev, jag hatar att livet var hårt och mörkt mot dig men jag älskar dig för att du aldrig visade detta för mig, för oss barn. jag älskar dig. vila i frid. dansa och sjung med farfar nu, med din storebror. dansa med varandra, retas med mig ibland. besök mig i mina drömmar och ta med farfar. jag kommer alltid att älska och minnas er och ni kommer för alltid att leva vidare i mina berättelser, i mitt hjärta.