my heart will be your hearts home. pt2.

jag trodde aldrig att jag skulle behöva skriva ett inlägg om detta, igen. jag gick och tänkte på att det snart är ett år sedan min pappa fick akutopereras. den 26 juni är det ett år. men den 20 maj hände det igen. jag är på jobbet, mamma skickar ett sms och frågar om jag äter lunch. något i mig förstår så jag ringer upp och hon säger att pappa gått till vårdcentralen på grund av lite smärtor i bröstkorgen men att jag inte ska oroa mig. han ville bara kolla med dem så att allt var ok. jag får såklart en sten i magen. men jag sätter mig i bilen och åker iväg, har ett möte inbokat med ett placerat barn. hela bilresan tänker jag på pappa. att jag kommer längre och längre ifrån honom. jag kan inte sluta gråta men jag vet inte vart jag ska ta vägen heller. stannar och ringer mamma, hon vet inte mer än tidigare och jag säger åt henne att ringa mig om något händer. så jag sitter i mötet med barnet och bara väntar på att höra vibrationer från min mobil. men det ringer inte. på väg tillbaka ringer jag mamma och hon berättar att pappa åkt in till sjukhuset. mamma är heller inte i göteborg. hon säger att pappa troligtvis fått en hjärtinfarkt. jag grips av panik men förstår att jag måste hålla ihop det. ringer min bror (som för övrigt är den mest okapabla människan i sådana situationer...) och jag hör hans gråt i hans hals. förstår att jag inte kan begära något av honom just nu. ringer min faster och ber henne åka iväg till pappa. dels för att han inte ska vara själv men dels för att jag vet att pappa döljer saker, försöker bespara oss från hans mödor. kör tillbaka till göteborg som en biltjuv. min faster ringer, det är hjärtinfarkt. troligtvis varit två stycken. mina ben viks. jag vill bara spy rätt ut. jag kan inte sluta gråta. mina kollegor roddar och ordnar med saker och ting, jag får liksom inte ihop det, hittar inte min jacka och hittar inte mina nycklar och hittar ingenting men allting är framför mig. min kollega som jag delar kontor med och som blivit en nära vän samlar ihop allt åt mig, ger mig ett glas cola att dricka innan han går med mig ut. jag står och tar en cigg. gråter. tankarna rusar. orkar inte igen. orkar inte att detta händer pappa igen. orkar inte se honom så igen, orkar inte. kan inte. min kollega vill köra mig men jag kan inte tänka resonligt. vill vara själv. vill liksom själv se min kropp ta mig till pappa, litar inte på någon. allt är så märkligt och utomkroppsligt. sitter på vagnen. åker upp till pappa. är där hela dagarna varje dag.han opereras och allt går som tur är väldigt bra. han får komma hem efter en vecka. men jag är trött. känslomässigt trött. jag är liksom så orolig för honom, konstant. kan inte slappna av, kan inte tänka på annat. jag säger det som jag alltid sagt, hur ska man kunna sluta oroa sig för någon som en gång var så nära på att försvinna. hur i hela jävla helvetet. vad jag älskar dig pappa. och vad jag hoppas att jag snart ska få se dig i harmoni och lugn igen. jag vill inget annat än att ditt hjärta ska få ro.