tore my shirt to stop you bleedin'.

det är konstigt hur livet blir och vilka människor man stöter på som sätter olika spår i en. jag har det senaste tänkt väldigt mycket på det och vad för band jag skapar och skapat mig.de senaste dagarna har varit tuffa på många plan. jag vet inte hur jag ska förklara. men jag jobbade med en kille i mer än tre år när jag jobbade nere i Belgrad, på vad som kan liknas Sveriges socialtjänst. han var en klient till mig. det var tufft för han hade på olika sätt varit i kontakt med oss sedan han var ett litet barn och när jag fick honom var han i övre tonåren, hade ingen tilltro till vuxna och såg bara oss sitta på en maktposition gentemot honom. det var många överdoser, många rättegångar om våldsbrott och andra kriminella handlingar. han hade många nedslag, men jobbade sig upp varje gång. inte lika enkelt och inte lika rakt varje gång, men det gick. denna kille har sånna tillitsproblem så jag insåg fort att jag behövde bygga en relation med honom, vilket jag gjorde. jag hade med mobilen hem över helger, vissa kvällar, då han behövde det som mest. fanns med när han stod framför tuffa val att ta. peppade, pratade, skrattade, grät. han visade känslor han inte visat, han berättade saker han aldrig sagt högt. han gav mig tips till hur jag skulle komma åt honom, för han ville. en sådan relation blir så skev på ett sätt, för jag visste så mycket om honom, han blottade allt för mig men han visste små enstaka sekvenser från mitt liv. som det såklart ska vara, men det blir en jävla loop känslomässigt när något händer honom och man oroar sig sömnlös samtidigt som det inte är en person som tillhör ens närmaste och som ingår i ens privata närverk. förstår ni?i alla fall, vi jobbade på. han lyckades med så mycket. tog sig från låsta behandlingar, till öppenhet, till stödlägenhet. mycket hände på kort tid och jag fanns där och bromsade honom. han checkade av mål efter mål, jobbade så hårt med sig själv. tävlade på elitnivå i kampsport, återupptog studierna, fick jobb.. jag var så stolt. han var så stolt. någonstans i samma veva så flyttar jag till Sverige. jag sa att jag finns att höra av mig till om han behöver stöd men att jag längre inte kommer ha några som helst mandat för att göra något annat än att stötta och lyssna. vi hördes då och då. kollade av läget. korta samtal och bara positiva samtal. tills han en kväll ringer. hög. förvirrad. rädd. sabbat allt. rädd för att förlora allt. rädd för att han precis gjort det, förlorat allt. jag pratar honom tillrätta, säger åt honom att han i detta läge gör sig en större otjänst att hålla sig borta än att faktiskt lämna ett positivt drogtest och sedan jobba vidare på att värdena sänks och att han visar på att han tar emot hjälp. han gör det och han kommer något på bena. det går någon dag och en tidigare kollega hör av sig till mig då han bett henne göra det. hon berättar att han åkt dit för en massa skit, vapeninnehav, drogförsäljning, olaga hot, narkotikainnehav. det tar inte slut. han sitter häktad. det går någon dag och han ringer mig. den rösten. jag minns den såväl. samma uppgivenhet som första gången jag pratade med honom. samma rädsla, samma oro. han säger att det inte finns något att säga för vad han än skulle säga nu så är det ingen som skulle tro honom. "jag skulle tro dig", säger jag. han gråter. säger att han vet att han sabbat allt, att han ser vad som kommer ske nu. han är för stor för att räddas av systemet, han är en vuxen person och behöver börja om igen fast på egen hand. han vet inte om han klarar det. han ser inte att han kan klara det. han pratar osammanhängande, gråter och skriker. han säger att hans ända utväg nu är att avsluta sitt liv. han säger att han förlorat sin lägenhet, han har förlorat sin familj, sin sport, sin skolgång, förtroendet från oss, satt sig i skiten med all kriminalitet. han ser igen utväg.jag vet inte, det är skumt. hade han varit en person från mitt privata nätverk så hade jag bokat en biljett åt honom till mig på direkten. men han är inte det, samtidigt som jag känner samma oro och samma ansvar för honom som jag gör med någon från mitt privata nätverk. loopen av känslor, återigen. han stänger efter detta av sin mobiltelefon. går inte att nå honom. har inte kunnat nå honom på några dagar. pratat med olika kollegor som inte hört något heller. oron i mig växer men jag inser att man inte kan hjälpa någon, som själv inte vill bli hjälpt till 100 procent. jag inser att jag lyckades på ett plan, att jag visade honom hans styrkor han kunde jobba fram bara han hade rätt person runt sig som trodde på honom i allt. han lyckades med så mycket men någonstans han hans egna identitetstillhörighet inte med. som vi jobbade med den, som jag testade honom i den och utsatte honom, och han kom framåt men inte tillräckligt. det räckte med en kväll, ett löfte om snabba pengar, en snabb tanke om att "bara den här gången"... och så var han fast. igen. jag vet att man inte kan bygga en hel persons tillfriskande på en person, i detta fall mig. men jag undrar hur utfallet blivit om jag varit kvar. jag sätter ingen skuld på mig själv och heller inte mig själv på en pedestal. men jag vet hur viktigt det är att i alla fall ha en person som känner dig ut och in, som vet vad du tänker och känner, som känner till dina mörkaste och djupaste hemligheter. som sett dig i alla dina sinnesstämningar och aldrig dömer och aldrig håller det emot dig. jag var den för honom. och jag drog innan han var redo för att bygga upp det med någon annan. jag hoppas att du håller dig undan för att komma till ro på något sätt. inte för att du tagit ditt liv. och jag hoppas att jag en dag får träffa dig igen, se dig skina sådär som du kan. se dig skratta och driva runt med alla och blända alla med din så charmiga sida du har. du har så mycket tillgångar men livet har inte varit snällt mot dig. men du måste börja vara snäll mot dig själv först. du måste ta dig ur detta för vi vill ha dig kvar här med all din glans.