Jag är nog också nykär

När vi lämnade Roms kust efter fyra veckor i Europa kände jag det på mig. Jag visste inte exakt vart mitt liv skulle bära mig, eller vad som skulle hända, men nog visste jag att det var något major i alla fall. Jag kände det i hela min kropp, i varje känsla.   Höst för mig betyder fina löv och rosiga kinder, men framförallt tillbaka i skolbänken. Det är väl inte förrän i år när jag kunde välja bort det som tidigare varit ett måste, som jag verkligen insåg höstens betydelse för mig. Kanske till och med hela livets. Och tur är väl det, men inte ska jag ta åt mig hela äran. Utan min mor och några kära vänner hade jag aldrig insett detta och jag skulle ha gått miste om den finaste möjligheten jag någonsin fått.   Och oj! vad hösten är fin här. Här, där varenda jäkla människa jag möter envisas med de där roliga uttrycken och en alltför svängig ton, där räkor och musslor är lika självklart som att trion är tre, där in princip alla har den där sällsynta glimten i ögat, där min roomie har blivit som en storasyster, där jag träffat underbara vänner jag inte trodde att jag kunde möta i en ny, okänd stad långt borta, där caféer i tusentals bara väntar på att jag ska testa, bedöma, älska dem, där det festas utan dess liknelse, men framförallt här, där mitt Handels finns en ynka trappa från min ytterdörr. Allt är bara så himla obeskrivligt bra här, vare sig jag är mitt i världens jävligaste tentahets eller skriker mig hes på juristernas sittning efter ett halvt dussin shottar.   Nästintill varje dag sänder jag tacksamhet och varma känslor till er därhemma som hjälpte mig att ta vara på den här chansen. Ni är fantastiska och ni har hjälpt mig att bli mitt bästa jag. Utan er hade jag inte varit här idag, utan er hade jag inte varit sådär löjligt lycklig i staden som dess invånare påstår vara Sveriges framsida. Tusentals possar.