Min passion

Det är sensommar och jag har tilldelats en ny kurs, som också innebär en ny klass, där jag bara känner igen några få ansikten. Det är den första av första lektioner, så vi hetsar faktiskt inte fram in den hysteriska takt som sedan skulle komma att känneteckna kursen. Men jag känner knappt någon och står tyst för mig själv och velar – vara mitt rättframma jag eller lite lugnare, lite coolare, lite mitt-jag-kan-få-komma-successivt. Heta stolen står ju på tur härnäst och hon säger: Därför blev jag intresserad av juridik - för att jag vet att det ger bra betalt och är en väg mot välstånd eller - för att jag ville förändra saker och ting, för att jag är en idealist Och det fanns väl egentligen inget val. Jag är ju jag, idealisten.   Det är höst och jag går med stolta steg med tre tjocka böcker, ett kollegieblock och ett väl utrustat pennskrin genom de elevfyllda korridorerna. För att inte nämna de tio olika och fullt nerklottrade pappershäftena som hänger och slänger lite som de vill. Eller går och går. Jag halvspringer snarare mot en av de tre bästa lektionerna på hela veckan. Över skolbänken radar jag därefter upp alla böcker, papper och pennor i pedantisk ordning. Allt i absolut högsta hugg, redo att användas inom närmsta nanosekund för att jag på bästa sätt ska kunna memorera varenda litet ord. Och där framme står hon, hon som är min Gud, min anda, min stora inspirationskälla i den nya världen. Och jag kan inte låta bli att dras med i hennes våg av engagemang. Och jag tänker Det är det här jag ska hålla på med. Så är det bara.   Det är vinter och det är folkrätt och det är kurssamtal och det är ”Ja, jag vill ju studera juridik till hösten.”   Det är sommar och hon lilla i det stora berättar om drömmen, drömmen som vi indirekt delar, som har slagit in för hennes del. Och jag behöver inte spendera mer än ett par timmar i hennes och hennes familjs kloka aura för att förstå på allvar vad min dröm är. Det är inte en stad. Det är inte ett studentliv. Det är inte en bild av hur det ska vara. Det är juridiken i dess renaste form. Allt därtill är bara bihang.   Det är sensommar och jag sitter på en plats någon högre makt har sparat åt mig och mina kollegor. Kvällssolen strålar starkt mot oss och vi slukar hungrigt dess sparsamma värme som bara svenskar kan göra i slutet av augusti. Det förtärs kräftor, västerbottenpaj och baguetter med aioli i rask takt medan vi skrattar i högan sky åt gamla gemensamma minnen och de många arbetare som passerat våra år. I skuggan av insikten om hur mycket jag ändå tycker om dessa människor och hur mycket tid jag faktiskt har spenderat med dem, sträcker han sig fram med en seriös och frågande min (jag vet minsann hur de ser ut, för jag ser dem inte ofta och när jag väl gjort det har de memorerats i min hjärna) och frågar nyfiket: - Så du ska flytta? Till Göteborg? - Haha jaa gubben, jag ska plugga - Jaha vadå? - Juridik -  Ja juste.. du ville ju förändra världen..? - Ja precis! Och det var det jag ville för drygt ett år sedan. Och det är precis vad jag fortfarande vill. Det är det som pulserar i allt jag gör, allt jag läser, allt jag ser. För jag har insett att det är det här mitt hjärta hoppar över ett extra hjärtslag för, det här jag älskar så passionerat att resterande världen känns blek i jämförelse, det här jag är redo att fullständigt hänge mig åt. Och så har det nog också alltid varit – det är det här jag ska hålla på med.