Om att älska. Igen.

För att det för snart ett år sedan var hjärtats stora dag. Den första 14e februari utan honom. Inte för att hon ville spendera den i hans famn, men för att hon varken visste ut eller in ändå. Årets mest pretentiösa dag (efter nyår) – hur i hela friden beter man sig på den dagen om man inte längre vet. Vet eller förstår det hjärtat brukade hoppa över ett extra slag för.   Hon klädde sig i det djupaste röda plagget hon kunde finna i garderoben, satte på det där extra glittret och köpte affärens alla varor med hjärtan på. För kärleken till sina vänner, till dem som fick henne att le, att skratta högt varje dag, för tryggheten. Log, spred så mycket kärlek hon bara kunde och bjöd alla som ville från sin lilla skattkammarpåse. Log tills ansiktet värkte av överansträngning, tills skoldagen nådde sitt slut och hon äntligen nådde hem till det lilla snötäckta huset på backen. Och hon ville känna sig så varm av all dagens kärlek. Istället möttes hon av de demoner hon så flitigt flytt ifrån, av ögon i spegeln som förlorat allt glitter och ersatts av glans.     Och det kommer till mig igen. Nu. I den här tiden när allt brukade hända. Jag vet att jag inte är den jag var då, och det har hänt mer än ett liv. Men jag kan inte vara nära det, jag klarar det bara inte. För att mitt väsen inte harmoniserar med det, för att jag avsagt allt som hör därtill. Och så ändå finns det någon där. Hjärta.