Snart är det sommar.

Är kaffevarm i kroppen när vi går utanför porten ut i morgonsolen. Precis sådär behagligt varmt och kvittrandet går non stop. Fullkomligt blå himmel och titta, körsbärsblommen blomstrar som om den aldrig mött våren. Gräset är blött men grönt, och asfalten grusig. Jag brister ut att: "idag blir nog en fin dag!"Mitt i denna blomstring och ljuvlighet slits vi isär. Ett sista andetag bakom hans öra, två händer som sakta släpper och det enda som är kvar är jag och min vinkande hand, mot ingenting. Den bekanta känslan sprider sig i bröstet och samma tankar börjar snurra igen. Mitt i allt detta vackra, ljuvliga finns det vedervärdiga också. Hur kommer det sig?Det gör så ont att slitas isär.