Stormen utanför och tårar innanför

Stormen utanför drar hårt i glasrutan i fönstret och vinden skriker därute i mörkret. Jag känner hans andetag mot mitt ansikte där vi ligger under kalla täcken i ett hus på en ö mitt ute i havet. Känslan av att vara så långt ifrån allt, och bara cirkulera i varandras syre. Min kala kropp fryser under täcket, han ser det och lägger en arm över min midja och drar mig intill sig. Värmen från hans arm fyller hela min kropp och kylan känns inte lika genomträngande längre. Jag blundar. Länge. Och tänker, glöm inte den här stunden. Glöm inte. Utropstecken. Så öppnar jag ögonen och lägger en hand på hans kind. Andas in. Det luktar tandkräm, nyduschad och kärleksbrus. Så faller en tår nedför hans kind och landar på hakan. Och en till. Han gråter tyst, hans nakna, sårbara själ lyser i hans ögon. Jag vet i den stunden att han ger hela sig själv, hela sitt hjärta till mig.