Om att tappa fotfästet...

Så vad hände egentligen? I Oktober var jag oerhört fokuserad på mitt nya jag. Jag letade inspirationsbilder, texter och annat för att köra ett Amanda 2.0. Rensa och fokusera på att bli ett bättre jag. November kom med stormsteg och mycket förväntningar både i det privata livet och på jobbet hägrade och förändringen stod och väntade bakom dörren. Och just när jag trodde att jag skulle ta ett kliv uppåt i min trappa, rasade mina fötterna undan och jag slogs till marken. Panikångest sa läkaren och ett mörker la sig över vår vardag. En kamp som jag aldrig önskar att någon människa i världen skall få uppleva och det obehag som forsar genom ens kropp går knappt att beskriva. Medicin och promenader ordinerades, samt att försöka umgås med folk för att inte stänga sig ute ifrån verkligheten. Sömnlösa nätter och en oerhörd kamp för att överleva och ta sig igenom vardagen. Jag kämpar ännu, orolig för bakslag och rädslan att vara ensammen finns ännu kvar där inne. Nu när jag känner att jag ändå mår helt okej. Det är nu jag tror den störta utmaningen kommer, att kunna ta sig tillbaka på ett lugnt och harmoniskt sätt. Att hitta en stressfri vardag, utan att utmana kroppen allt för mycket. Det kommer att ta tid, men jag kommer låta det få ta tid. För jag vill inte tillbaka till det mörker som vilar bakom hörnet. Nu börjar kampen och som jag sa tidigare; kom ihåg att ta hand om dig. För du är det viktigaste som du har!