FÖR VI LEVER FÖR ATT DÖ

Well, nu försvann inspirationen lite så tänkte slänga in lite bilder istället utan inbördes ordning. Det blir bäst hehehe. Har i alla fall varit i Köpenhamn en sväng, haft besök, umgåtts med massa fina människor, och avslutade semestern med... vin och en sju helvetes massa minnen.  Myskväll hos pappa! Favvo-trädgården Christiania! Världens finaste lille kille! Fredriksdal! - Ey, ta kort på mig vid bron då! Besök! Sötaste! Nyhavn! Flickorna med flickorna lol Vilse bland alla fina hus i Köpenhamn! Kvällar med världens bästa vän, prata om allt mellan himmel och jord Är när jag tänker efter helt fylld med kärlek. Har så bra människor i mitt liv. Som peppar mig, stöttar mig och skrattar åt och med mig. Och de som inte skrattar åt mig får ju helt enkelt skratta med någon annan. Så jävla enkelt. Kände i lördags när jag gick hem från en kväll på stan att livets fina stunder är dem som faktiskt kommer emellan de jobbiga besluten och ibland emellan ångesten. De fina stunderna är det lilla i livet och de stora stunderna är ibland de jobbiga och ibland tvärt om, man vet aldrig riktigt och det kanske är tur det. Ibland skrattar jag för högt och ibland så gråter jag för mycket för att livet på en dag kan ändra form och skepnad men tyvärr är det inget som jag kan styra över så ibland så får man istället bara dansa med. För fan vad vackert det är ibland, livet. Dansa som en galning hur fult du vill eller om du känner för det, dansa fint. Livet kastas omkull mest hela tiden men man lär sig till slut att acceptera det. Jag gör det kanske inte alltid men jag försöker oftare nu än innan och det gör mig till en gladare människa. Det är detta som jag lever i nu som jag kommer att minnas i framtiden och jag är så tacksam för det. Glöm för fan inte att vara ödmjuk, snäll och älska för mycket. För hellre älska för mycket än att älska för lite och sen ångra sig. Glöm aldrig rensa ibland minnen och låtar. För mitt i den där i den röran så finns livets vackraste stunder. Kyss den du vill kyssa. Om så på en parkbänk mitt i centrum så att vem som helst kan se. Om så i en taxi för att sedan gråta hela vägen hem för att du ångrade dig. Det gör ju ingenting. Det är ju inte hela världen. Eller hur? Allt man bär med sig sätter sina spår. Ibland sätter de sina spår i hjärtat så att det bultar så hårt att det känns som att det kommer att sprängas, men ibland även i muskler och armar så att det spänner till riktigt ordentligt av obehag och slutar ibland i gråt. Jag känner båda sakerna hela tiden och jag vet inte vad jag ska känna här näst. Det är väl skönt det. Se på det i livet som på riktigt betyder något. Livet är det som händer just nu. Var tacksam. Och sluta aldrig att älska. Både dig själv och människorna omkring dig.